Barnen har sportlov, inte jag och inte maken heller. Ändå sprider sig en glad ledighetsstämning i huset då man vet att det är sportlov. Det blir liksom lugnare och friare också för oss som ska jobba.
Och tankarna går förstås tillbaka till sportlov under åren. Varken i min barndomsfamilj eller i min nuvarande kärnfamilj har vi haft några absoluta sportlovstraditioner. När jag var barn for vi ofta hit till Västerhankmo för att fira sportlov och umgås med mommo och moffa. Ett soligt ögonblicksminne från ett sportlov är när mamma och jag var ute och skidade och satt i solen på grankvistar och åt apelsiner. Det är liksom höjden av sportlovslycka för mig 🙂
En enda gång i mitt liv har jag varit till Lappland. Det var också under ett sportlov, då jag var 15 år och deltog i en resa som ordnades av församlingen. Det var en fin resa. Säkert tänkte jag att det skulle bli fler Lapplandsresor. Vem vet, livet är förhoppningsvis inte slut än. Men hittills har det inte varit aktuellt. Maken är inte ett dugg intresserad av någon skidresa. Men man skulle ju kunna besöka Lappland under någon annan årstid också. Kanske det blir av någon gång. Jag skulle gärna fara på nån ruskaresa nån gång. Undrar om det finns älgflugor i Lappland… älgflugorna har gjort så att jag tappat lusten att gå ut i skog och mark här hemma om höstarna.
Sen minns jag när jag var lärarstuderande och inte hade sportlov, då var min syster, som hade sportlov, hos mig under sportlovet. Hon var också med på nån föreläsning, och jag minns att föreläsaren frågade om hon också skulle bli lärare. – Nej, svarade hon, det räcker nog med tre lärare i familjen. Hm. Jag avbröt mina lärarstudier, och hon blev sedermera lärare. Och… tja, jag blev ju också lärare, fastän det tog tid, och jag blev inte lågstadielärare utan universitetslärare. Ohjälpligt blev vi fyra lärare i familjen, trots att syrran och jag spjärnade emot. En folkskollärare, en speciallärare, en yrkesskollärare och en universitetslärare. Så det kan gå. Kanske det är så att ”renrasiga lärarbarn” väldigt lätt dras in i lärarrollen, trots att de har tänkt att de ska göra något annat. Det sociala arvet är en intressant sak. För mina mor- och farföräldrar var ju inte lärare. Jag har varit rätt avogt inställd till tanken om ett socialt arv, men kanske det ändå finns en poäng med att den sociala miljön påverkar människor och deras vägval i livet. På olika sätt. Både så att man upprepar föräldrarnas mönster och så att man bryter det på ett sätt som föräldrarna önskar (det brukar visst kallas ”klassresa” ibland, fy då vad jag ogillar ett sånt uttryck) eller att man bryter det på ett sätt som man själv önskar. (Nå, det var en avvikning från ämnet.)
Särskilt många sportlov har jag nog inte haft som vuxen. Kanske vi hade sportlov när jag gick i ”sjukis”? Förmodligen. Varför minns jag inte det? Jag minns mera av att jag har jobbat trots att barnen har haft sportlov. När jag jobbade inom den privata äldreomsorgen jobbade jag 8 dagar av 9 under sportlovet 🙂 Den där ena lediga dagen for jag med dottern till Seinäjoki på en mor-dotter-shoppingdag. Det ösregnade och fanns inte en gnutta snö någonstans. Så olika det kan vara, nu finns det snö så att man närapå skulle kunna skänka en del av den till bättre behövande.
Någon skidtur brukar det nog kunna bli under sportlovet, oavsett om jag har sportlov eller inte. Trots att jag inte är så förtjust i att skida. Men i år blir det nog ingen skidtur, jag har haft lite problem med ont i lårmuskeln, och skidning är nog bland det olämpligaste jag kan ta mig för, om jag tänker på var det brukar kännas då jag skidar. Annars kunde det ha varit roligt att skida till villan än en gång i vinter.
Vinter och vinter, förresten, ni vet väl att våren börjar den första mars, alltså på tisdag? 😉
Hej,
jag tog fasta på din avvikning från ämnet sportlov till det sociala arvet och blev inspirerad av att skriva. Håller med att det sociala arvet är en intressant sak när det gäller yrkesval.
Jag tror att yrkesval hänger ihop med ett par saker, bland annat det sociala arvet, omgivningens och familjens behov samt ens eget intresse och förutsättningar.
I något skede av ens liv så spelar det sociala arvet, eller det man får med modersmjölken och fadersvattnet, en stor roll på val av yrkesliv, oftast när man först väljer yrke eller i de situationer då man är beroende eller lättpåverkad av sin ursprungsfamilj. Man uppmuntras ibland av föräldrar och familjen att satsa på det som man är bra på eller har lätt för, kanske för att det är det billigaste alternativet, man behöver egentligen inget externt stöd för detta val. I detta val arbetar man med något.
Sen bildar man kanske egen familj och det föds ett behov till familjeförsörjning, eller med andra ord man anpassar sig på gott eller ont på behovet av yrkes eller tjänstemän som finns inom familjen, oavsett om man är lämpad för det eller trivs med det utan för att det behövs en sådan med ett sådant yrke/tjänst och man är den ende som är villig att göra det eller ta den. Det som kan påverka är ev. familjeföretag, eller utbudet av arbete på orten samt kontakter. Man arbetar för pengar eller överlevnad. I detta val arbetar man mot något.
Det man får med det sociala arvet eller omgivningens behov är dock inte alltid det som man passar bäst för eller är mest lämpad för. Jag tror det man mest lämpar sig för yttrar sig ganska fort i livet som riktigt liten, innan man låter sig påverkas av familjen, omgivningen och livserfarenheter, det man av fri vilja njuter av att göra. Den man föds till med andra ord. Det egna valet, det som får en att må bra, men som kanske inte alltid bidrar till familjens överlevnad. Det som ligger närmast en själv, ens innersta kärna. Om man inte är så lyckligt lottad att man kan välja det som arbete kan man kanske arbeta med det på sin fritid, ibland kan det ta först fram till pensionen innan man har möjlighet att satsa på det. Hur fort man kan välja det beror på storleken av det egna kapitalet, de förutsättningar och resurser man själv har eller familjen har. Det är inte det billigaste valet och oftast behövs externt stöd i detta val, ibland kan det till och med vara så att valet motarbetas av den egna familjen eller ursprungsfamiljen. Man bryter familjemönstret, eller gör en ”klassresa” som du kallade det. I detta val arbetar man för något.
Alla arbetar på sitt sätt men det är ju en definitionsfråga vad vi menar med ”arbete” eller ”yrke”. Vissa grupper i samhället kämpar för att få sluta arbeta medans andra kämpar för att få arbeta.
Har inte och kommer troligtvis inte att åka skidor detta sportlov, men skulle inte ha något emot att göra det om jag kommer mig så långt att jag har fungerande utrustning, är förkylningsfri, det är skidföre och sällskapet är trevligt.
Till sist ikväll, vad kul att våren börjar i morgon! Jag är verkligen urtrött på vinter, snö och kyla och längtar efter sol, FÄRGER, björkens ”mössöron” och fågelkvitter.
Svar: Yey, nu är våren här! Tack för en lång och intressant kommentar! Jag har också funderat mycket på det där vad ”arbete” egentligen är. Och jag har fått välja själv (alla de yrken och utbildningar jag haft och har). Men visst har det funnits ett tryck från omvärlden. När jag var ung sa mina närmaste ”nej, bli inte… ” om sånt jag ville bli, och så framhöll de alla negativa sidor hos det yrket. Bli inte lärare. Bli inte sjuksköterska. Bli inte bonde. Så vad gjorde jag – jo, blev alla tre 😉
Egentligen är det förmodligen svårare om man förväntas bli något man verkligen inte vill, än att vara lätt rebellisk och bli det man vill.