stjitibyx

Häromdagen råkade jag lyssna på ett radioprogram där man talade om trafikvett, olycksrisker och vikten av att ta det lugnt i trafiken och inte hetsa upp sig. Det lät som att det där argsinta, upphetsade sinnestillståndet man lätt råkar i när man sitter bakom ratten är orsak till många olyckor.

Jag blir också lätt irriterad i trafiken. Antar att det är så med de flesta av oss – vi föreställer oss att det är ok att köra som just jag kör, det är andra som inte kör så bra. Jag kan bli irriterad på folk som kör långsamt, men jag blir ännu surare på folk som kör för fort. Och på att folk tar så lätt på det. Som att hastighetsbegränsningar är till för att bråka med folk, ungefär. Visst, det finns ställen där också jag tycker att hastighetsbegränsningarna är oskäligt låga. Men över lag tänker jag att hastighetsbegränsningarna är till för allas vår säkerhet, och att man inte har rätt att köra för fort och äventyra andras liv.

Det var en trafikinformatör av något slag, tyvärr minns jag inte hans namn nu, som berättade om då han brukar vara ute och informera om trafikolyckor och låta folk testa att sitta i en bil som välter och se om de kan ta sig loss ur säkerhetsbältet på ett vettigt sätt då bilen är uppochner. Han sa att trafikattityder och -beteenden ofta går i arv. Han berättade bl.a. om ett barn som spontant sagt att barnets pappa brukar kalla medtrafikanter för *piiiip*. Och när trafikinformatören frågade barnet vad han tror att han kommer att säga om sina medtrafikanter då han blir stor, så trodde ju nog barnet också att han kommer att kalla dem *piiiip*.

Det kan det nog ligga en hel del i. Min pappa brukar kalla vårdslösa medtrafikanter för ”stjitibyx”. Eller ”fåårhövo” (tänk Esseuttal, där å påminner lite om o). Och visst, det är ett uttryck som går i arv. I söndags, då vi var på väg för att hälsa på mina föräldrar på morsdag, blev vi omkörda, och en av mina gossar konstaterade ”stjitibyx… som moffa brukar säga”. Så de invektiv man öser över sina medtrafikanter (åtminstone när de inte hör) kan alltså gå i arv i tredje och fjärde led… jo, för pappa brukar säga att det var hans pappa som sa stjitibyx och fåårhövo.

När jag var i 30-årsåldern var jag snäppet handlingskrafigare, för jag brukade nämligen visa fula fingret åt stjitibyxarna när de körde om mig då jag höll tillåten hastighet. Men maken tyckte att det var pinsamt, och framhärdade att jag måste sluta göra så där, någon kan bli arg, stanna en och ge en på käften 😀

Så numera visar jag inte fingret. Men tänker – eller säger – stjitibyx, det gör jag!