Talkoarbete lär vara en finsk företeelse, som inte har någon riktig motsvarighet i andra länder. Visst är det fint att man kan samlas och hjälpas åt att jobba för något gemensamt, t.ex. ett föreningshus eller för något välgörande ändamål. Men (och här får jag återigen en déjà vu-upplevelse ”har jag skrivit om det här förut och börjar det överhuvudtaget finnas saker i min lilla värld som jag inte skrivit om förut) när det gäller arbetsplatser eller offentliga inrättningar är jag mera tveksam till talkoarbetets välsignelse. Då känns det mera som utnyttjande för mig. Fast, vad ska jag säga om det… om folk vill och gladeligen ställer upp när det gäller att t.ex. måla om väggarna på jobbet. Eller att fixa en hockeyrink med talkokrafter… som den kommunala skolan och det kommunala daghemmet sen använder…
Är jag elak då jag tänker så?
haha! Maken var på talko till rinken ikväll och muttrade före han for, med sitt avvägningsinstrument i högsta hugg: ”jag ska försöka vara arbetsledare”. När jag frågade om han lyckats sa han ”nåja..halva tiden. Men jag rörde inte en spade!”. Talko är bra, sålänge det är frivilligt.
🙂 Frivilligt är ordet. Jag tänkte i morse att de säkert har nåt på gång där då rinken såg ut att ha drabbats av någon mutantmullvad, såna högar med jord som var där… och i kväll då jag kom hem var det fullt av bilar där så jag antog att det var talko på gång.
Jo, det var det. Jag förstår inte riktigt varför gubben förutsätts delta när vi inte har några barn i lågstadiet, och de dessutom inte ens bor i byn vintertid..och inte skrinnar vi själva heller..jaja..
Däremot har vi varit på många ”hundhagatalkon” och det är alltid roligt, dels innebär det trevligt sällskap, mat, dryck och fest, dels att man själv också får hjälp när/om det är dags att bygga/riva/förnya.
Antar att det är något som följer med från när barnen var mindre… att samma personer fortfarande är engagerade om det inte är så lätt att få nya aktiva föräldrar och årskullarna dessutom minskar. Kanske din gubbe också känner ett altruistiskt, kollektivt ansvar för byn ”det behövs en hel by för att fostra ett barn” och vill fortsätta bidra till det. Utan att man liksom förväntar sig samma hjälp tillbaks… 😉
Det där med hundhagatalkon låter trevligt. Vissa år har syrran, mamma och jag också haft städtalkon och varit turvis hemma hos varann och hjälpts åt med större städprojekt, det har också varit trevligt, då har man både fått hjälp, inspiration och sällskap.
Hej o välkommen tillbaka till bloggen. Inte tycker jag att du är elak när du tänker så, och sålänge talkoarbete är frivilligt så får man ju välja var och med vad man vill jobba på talko.
Tack, Gilla, och visst är det bra att det är frivilligt. Samtidigt kan det ju bli en viss press på att delta, på gott och på ont, utan den sociala pressen kanske det inte skulle bli något talko, men å andra sidan är det viktigt att man vågar säga nej om man faktiskt inte orkar eller vill.
Tyvärr blir det ofta så att dedär talkona känns som ett frivilligt tvång och då är det inte bra. Otaliga är de timmar vi lagt ner på talko, för det mesta i idrottssammanhang och ibland har det varit ganska kul, men emellanåt jobbigt.
I jobbet ska man inte talkoarbeta med målning och sånt, definitivt inte. Det skulle jag inte ställa upp på. Har de inte råd med en målare så får vi väl ha den gamla färgen kvar.
Jag skulle inte heller ställa upp på jobbet med att talkoarbeta med målning osv. Men det finns initiativrika människor som börjar vantrivas om t.ex. färgen flagar och gör sånt…
Vi har inte behövt talkoarbeta så mycket i idrottssammanhang, främst har det varit att stå i fotbollskiosken och sälja, om det nu kan räknas. Men medan jag var uf-ordförande blev det en hel del städtalkon vid uf-lokalen, och numera då vi bara är funktionärer under julfesten vart tredje år är det bara i samband med det funktionärsskapet vi behöver städa där.
I tiderna har vår familj ställt upp på massor av talkon, för skolan, för dagis, för ungdomdföreningen och jag har alltid tyckt att det varit lika roligt. Numera väljer vi noga vad vi gör, men ställer alltid upp för vänner. Talko är fortfarande värdefullt. En vacker lördag i augusti var jag till Pitkäpää i Pernå. Det är en liten skärgårdsby med 43 fastbosatta och ca 150 sommargäster. De hade tillsammans och över språkgränsen på talko byggt en härlig stockstuga på stranden, en byastuga.
En halv vecka senare besökte jag Pernå kyrkoby. Där finns en färdig byggnad i form av ett tomt kommunkansli, men ingen talkoanda eller byagemenskap. Antagligen är det för stor by med för många nyinflyttade, som helt enkelt inte bryr sig? Eller så saknas helt enkelt de där eldsjälarna.