termostaten

Antagligen har jag skrivit om det förut, men i den här kölden aktualiseras ämnet igen. Också med tanke på det där med förnuft osv. När det blir så här kallt ute, fryser jag också inomhus, även om det skulle vara varmt inne. Maken brukar säga att jag har något fel på termostaten. Blotta vetskapen om vinterkölden gör tydligen att jag blir frusen. T.o.m. nu, då jag hade hunnit tänka att jag i takt med ökad ålder och värdighet (och en lätt släng av det som brukar benämnas mummukuume på finska) inte har frusit så mycket som annars.

Varför är det så svårt att skilja på upplevd köld och verklig köld? Och, ska man då lyssna på kroppen och foga sig i att det ”muka” är jättekallt, eller ska man medelst förnuftet övertala kroppen att det faktiskt är varmt och skönt?

Min kropp är synnerligen svårövertalad när det gäller den här saken. I går kväll hade jag väldigt ont i magen, så jag gick och la mig tidigt. Med pyjamas som har långa byxben och långa ärmar. Jag har ett tjockt täcke med påslakan, och vi har ca 19 grader i sovrummet. Inte kallare än normalt, alltså. Men som jag frös. Jag låg där, invirad i täcket, försökte slappna av och säga till mig själv att det inte är kallt, det var samma temperatur i det här rummet för ett par veckor sen, och då sov du gott med ett kortärmat nattlinne och frös inte. Det hjälpte inte, kroppen vägrade låta sig övertygas. Och jag var så trött och hade så ont i magen att jag inte hade lust att stiga upp för att ta ett par sockor på fötterna. Jag övervägde också att ta makens täcke ovanpå mitt eget, men tänkte att det var dumt, för då skulle han inte hitta sitt täcke när han skulle krypa i säng.

Förr, när vi sov i ett annat rum och i en större säng, var jag ännu mera frusen om vintrarna. Då brukade jag alltid ha sockor på mig, och pyjamas med långa ärmar och långa byxben. Och en filt UNDER täcket, så att jag kunde vira in mig i den och dra täcket ovanpå och så låg jag där och hackade tänder i en halvtimme eller så innan jag fick upp värmen. Nu har vi en smalare säng utan skarv i mitten, så numera brukar jag värma mig på maken i stället. När han är på plats, alltså.

Nå, han kom och la sig i går innan jag fått upp värmen, så jag fick värma mig på honom än en gång. Snällt av honom. Jag skulle nog tycka att det var en stor uppoffring av mig att tolerera att någon kall människa skulle huttra in under mitt täcke och placera iskalla extremiteter på mig.

Och, som sagt var, det är INTE kallt i det där rummet. I samma rum har jag, tidigare i vinter, tyckt att det är så bra då jag sover intill väggen så att jag kan dra upp täcket och lägga ryggen mot väggen för att få svalka när det blir för varmt… I samma inomhustemperatur. Och med maken sovandes i kortkalsonger och samma täcke, året om, utan att han fryser…

Ergo: man kan inte lita på min kropp och dess budskap.