Ämnet är förvisso mer eller mindre uttjatat, och handlar om en evighetsfråga, men jag tycker ändå att det är roligt att än en gång fundera på vad man vill identifiera sig som. Ikväll ska jag nämligen på tjejträff. För ett par veckor sen var jag på TantAssembly 2012. Jag har inga problem med att vara tjej, inte heller med att vara tant. Även om jag inser att associationerna kan gå lite isär gällande det ena och det andra. Och visst ser det en smula lustigt ut om man läser kontaktannonser där det står ”Jag är en 67-årig grabb som…”. Men, vadå, om han känner sig som en grabb må det väl stå honom fritt att kalla sig så.
När jag var i tonåren minns jag att en diskussion kring detta fördes, där en av mina dåvarande bekanta sa att hon avskyr ordet ”kvinna”. Det var något av det fulaste hon visste.
Undrar varför? För kvinnor är vi ju, oavsett om vi går på tjejträffar och/eller tantassemblyn. Kvinna borde vara ett tämligen neutralt begrepp för könsmogna honor av arten människa. Eller?
Har det att göra med kvinnoförtryck, med jämlikhetsfrågor, med att man inte vill växa upp och känner sig främmande inför sin egen spirande kvinnlighet? Något svar fick jag inte den gången, antagligen lyckades jag för en gångs skull låta bli att vara näsvis och fråga så mycket. Jag gjorde bara ett blekt försök att säga att jag nog tyckte att ”fruntimmer” lät värre än kvinna. Ibland var det stört omöjligt att få till stånd vettiga diskussioner med andra tonårsflickor. Som en annan gång, då jag frågade en kompis om vad hon ansåg om sex före äktenskapet. Hon blev alldeles tyst, så jag kände mig tvungen att säga att hon inte behövde svara, och så pratade vi om något annat. Men att det var så känsligt att det inte ens gick att säga något alls om saken, det hade jag inte väntat mig.
Nå, jag tyckte alltså att det var ok att jag växte upp till att bli en kvinna, sånt är livet. Flickor blir kvinnor, och inte gör det något att man fortfarande kallas ”flickona” t.ex. då man jobbar inom äldrevården. Däremot hade jag lite svårt att förlika mig med att kallas ”kärring”, alltså om maken säger ”tjärnjin” om mig då han talar med andra. Men, jag insåg också så småningom att detta ingalunda är nedsättande, utan helt normal jargong, och deklarerade att det var fritt fram för honom att kalla mig sin tjärng om han tycker att det känns naturligt och bra.
Vad är du eller vad anser du att din kvinna/kvinnor i allmänhet är?
Tjej är jag inte, men känner mig som en betydligt yngre tant nu just idag efter sommarens första simtur! 😀
Det låter bra, lma7, det behövs inte alltid så mycket för att man ska variera i upplevd ålder 😀
Intressant fundering! Men det beror nog mycket på vilken betydelse användaren lägger på ordet. Jag kan nog känna mig som både tjej, kvinna, tant och gumma, med de betydelser jag lägger i orden. Men alla kan också användas i nedsättande betydelse. Vill någon kalla mig flicka, ska han/hon nog själv helst vara av betydligt äldre årgång.
Det har du nog rätt i, Lena. När jag tänker efter är det just äldre människor som kallat mig flicka. Själv har jag inte sagt det så ofta som vuxen. Men jag tror att jag t.ex. har sagt att jag var fundersam över hur det skulle vara att bli mamma till en pojke, att det skulle vara lättare med en flicka, då man själv ”är flicka”. Fast det var en lättnad att märka att sonen var ”en baby” mera än en pojke, och att man fick växa tillsammans, inte var det svårt att vara pojkmamma.
Jag tycker det har väldigt mycket med situationen att göra. Min mamma (60+) ”träffar flickorna”, dvs hennes barndomsväninnor en gång i månaden. Jag ordnar också ”tjejkväll” ibland, jag är själv 30+. Jag anser mej vara kvinna, blev förolämpad i servicebranschen när män kallade mej för flicka eller ”tyttöpieni”. Om min man kallade mej för ”kärring” eller sade att ”han ska fråga regeringen” skulle jag bli rejält arg. 🙂 Jag är kvinna, mamma och sambo. Om vi vore gifta skulle jag förstås även vara fru. Flicka är jag inte annars än när jag förklarar nåt för barnen gällande kön, tex att jag är flicka och pappa är pojke.
Tack för den kommentaren, Xenia, det var intressant att höra! Det där med ”fråga regeringen” har jag hört andra säga, men det har inte gällt mig 😀 Jag tror att jag bara skulle skratta om maken sa så…
Ja, och jag är också mamma. Framförallt. Och matte, icke att förglömma, det är bra att ha flera titlar 😉