Maken och jag fick en kokbok i förlovningspresent. Bonniers nya kokbok. Den har blivit uppskattad och flitigt använd genom åren. Men författaren har visst gjort ett litet misstag när det gäller mjöd. Det står nämligen så här: ”Till pingst, men också till midsommar, brygger man gärna mjöd i Finland och dricker till speciella luftiga flottyrkakor eller som förfriskning.” Måhända kan man brygga mjöd till pingst och midsommar också, men nog är det ju till första maj man ”ska” ha mjöd. Här står traditionsenligt det hemlagade mjödet i sina flaskor och väntar på att avsmakas. Hoppas det är färdigt. Om jag minns rätt har jag gjort mjöd så gott som varje år sen jag flyttade hemifrån, förutom ett år då jag inte ”hann” och ett annat år då jag var i Sverige och praktiserade i april-maj.
Vad gäller de ”speciella luftiga flottyrkakorna”, dvs. struvorna, har jag avstått från att baka såna själv. Vi lärde oss nog göra struvor i skolan, men de blir inte lika ”bolliga” som köpisstruvorna, de planar ut och blir en rätt platt, föralldel luftig, kaka. Dessutom tycker jag inte att struvor är särskilt goda. Ibland har jag köpt såna bara för att det liksom hör till. Däremot har jag bakat munkar till Valborg ibland. Det ska jag göra idag också. Ibland har det blivit munkringar, ibland syltmunkar. Jag brukar använda vanlig bulladeg.
Sylt eller inte sylt, det är frågan 🙂 Ha en trevlig valborgshelg, alla!
Munkringar, syltmunkar och donitsar kan man med fördel ha i stället för struvor. Har varit 3 vappar på ett jobb där det bjöds på mjöd och donitsar med vit glasyr och färggrannt strössel och det känns nog riktigt vappigt.
Det där med struvor och mjöd känns inte längre så viktigt, man tager vad man haver och april går och maj kommer hur som helst! Trevlig Valborg med munkar (och nunnor!) 🙂
Svar: Tack, det var trevligt! Och du har rätt, det blir jul utan lutfisk, påsk utan memma och första maj utan mjöd… men… 🙂
Trevlig fortsättning på den härliga månaden maj.
Många mjödminnen har jag samlat på mig också, fast jag brygger inte längre själv. Mest för att jag alltid blev ”själv” med mina flaskor, som jäste bort till slut när famij släkt och vänner, på sin höjd, artigt tagit en liten klunk. På senare år pga att jag avstår socker. Finländska struvor har jag inte smakat på över 30 år, var aldrig något fan, förstod inte poängen med dedär torra nystanen. Testade faktiskt en, nu i förrförra veckan på Fazers i Helsingofors men det kändes inte meningsfullt att äta mera än en liten nypa. Men hemfriterade syltmunkar och munkringar, det är något helt annat. Och till mjöd, ojojoj, ja det vattnas i munnen, det gör det!
Jag studsade inför att du sade mjödet och insåg att det kanske är min sista rest av inbiten kokkolitiska att jag envist eller snarare oreflekterat, säger mjöden. I alla år i Sverige har jag sett att det hetat (hetat säger man i Stockholm men gör man det i Ö-botten, det vet jag inte) mjödet men skakat av mig att nappa och byta bort mitt -en. Mest kanske för att jag tyckt att det svenska mjödet konstrats till så mycket (med honung, ingefära och jag vet inte vad allt, som jag konsekvent ratat)i jämförelse med den enkla och rent och friskt smakande äkta finländska mjöden.
Svar: Trevlig fortsättning på maj till dig med! För det mesta har jag koll på genus, men inte alltid. Det skulle hursomhelst inte falla mig in att säga eller skriva ”mjöden”. I mina öron låter det lika udda som ”bananet” 😀
Hej Yvonne! Hur uttalar du ”limomad”, limonaden eller limonadet?
Tror du att det har att göra med ordets uppbyggnad? Annars är det nog säkrast att göra som förriga norrbaggen när han hade svårt med vilket genus han borde använda när han var på restaurang, skulle det vara ”ein eller eitt” grogg, så han beställde två för säkerhets skull.Mvh
Svar: Hej Birger! Jag uttalar nog lemonad i bestämd form ”limonaden” 🙂 Tror inte någon vet varför man säger en eller ett om det ena eller det andra… men det skulle vara intressant att veta när man kom överens om sånt. Och varför man i Hankmo ofta säger t.ex. ett karamell och ett apelsin… Det är onekligen enklare i Karleby… eller så tar man alltid två, som du så mycket riktigt påpekar! Mvh