…är du då? brukade äldre människor fråga då jag var liten. Och man kunde tycka att frågan var lite fånig, men svarade snällt vad föräldrarna hette.
Jag tyckte också att det kändes en smula roande då jag kom så långt i livet att jag blev bekant med nya människor vars föräldrar jag kände, eller då någon frågade om jag känner den-och-den som bor åt samma håll, och jag fick svara att nej, inte personligen, men jag vet vem han/hon är, jag känner föräldrarna. Man märker liksom att åren går.
Nu börjar jag komma så långt i livet att jag får säga ”just det ja, jag vet inte vem hon/han är, men jag känner hennes/hans mor/farföräldrar”. Det känns också roligt 🙂
Och ju äldre jag blir, desto mera gillar jag det här att kunna placera in folk i ett sammanhang. Även om jag fortfarande är mycket mån om att släkten inte ska vara avgörande för vad man anser om en person….
Heh, jag minns när Isak var pytteliten och vi var och handlade till (by)butiken och Garva-Gunnar frågade om jag var ”Bertels kvinno” , och sen: ”va bra, fyr ande lill liknar Bertel, e je tur an int liknar grannin”….:)
😀 😀 det hade han ju rätt i, Haje 😀