Hoppsan, i går glömde jag skriva något inlägg. Jag kom på det när jag redan gått och lagt mig, och så ivrig är jag inte att jag skulle stiga upp tillbaks för att skriva. Jag prioriterar vila och sömn om det bara låter sig göras.
Errare humanum est, ignoscere divinum
heter ordspråket på latin. Det är ett fint ordspråk, tycker jag. Hur gärna man än vill göra rätt och göra gott, missar man ibland, glömmer, gör fel, ställer till det både för sig själv och för andra.
Att glömma att skriva ett blogginlägg är inte ens något man behöver ha dåligt samvete för. Men om det är viktigare saker man glömmer?
Efter mina sjukskrivningar har jag periodvis varit oerhört rädd för att göra fel eller glömma saker. Jag vill ju att folk ska kunna lita på mig. Och jag vill kunna lita på mig själv. Det är kusligt att inte ha koll på vad man sysslar med. Att inte minnas var man är, vem man pratar med, eller vad man pratar om.
Lyckligtvis har jag det inte så längre. Men alla små, vardagliga misstag kan så lätt få stora proportioner, när man verkligen vet hur det är att inte kunna.
Jag antar att det är ett sundhetstecken att jag inte låter mig uppröras eller få dåligt samvete i första hand nu. Att det är ett tecken på att jag nästan är ”återställd”, som psykiatern uttryckte saken.
För jag vill ju inte bli åter-ställd. Jag vill inte tillbaka till en ohållbar situation. Jag vill må bra, och orka med det lilla jag gör.
Det gör jag nu. Och om jag inte orkar, om jag inte klarar av, om jag glömmer… då finns förlåtelsen. Liksom jag förlåter andra. Förlåtelsen ger en möjlighet att börja om. Gör om, gör rätt.
Och ibland är det inte så farligt, det man missat. Ibland behöver det inte ens förlåtas, det räcker med ett finländskt ”åhå” 🙂
Från det ena till det femte: i morgon får jag hämta min bok från tryckeriet. Välkommen på bokrelease!