lådor

Inte såna där lådor som vissa finländare vill ha på julbordet och eventuellt tillreder själva. (Är ingen vän av sådana.) Utan skrivbordslådor och sånt. Jag har svårt att ha ordning i lådorna. Även om jag tänker att den lådan är till för det, och den lådan är till för det osv. så är det svårt att hitta det man ska ha. Som idag.

Jag letade efter ett papper med användarnamn och lösenord till Wilma. Nu kommer jag inte på rätt begrepp för vad Wilma är, men det är alltså en internetsida där man kan gå in och fylla i varför en högstadieelev vid Korsholms högstadium har varit frånvarande. 15-åringen är förkyld och hemma idag, han var hemma igår också och då ringde jag till skolan och sa till, och nu skulle jag alltså gå in i Wilma och bekräfta att han är sjuk idag också. Det är ju praktiskt. Bara man hittar det där pappret. För jag hittade bara Wilmapappret som gäller 13-åringen. Jobbigt att inte samma användarnamn och lösenord kan användas för flera elever i samma familj.

(Och, ja, jag är en gnällig förälder, men suck, jag tycker att det är så… nu kommer jag bara på ett nyord som mina tonåringar använder ”årkkot”, alltså ”orkigt”, alltså typ jobbigt med det här med all bekräftelse skolan ska ha nuförtiden. Inte var det så där när jag gick i skolan. Det ska vara förälders namnteckning på varje prov och skriftligt förhör och femtielva lappar som kommer hem som man ska skriva under på att man har sett *gäsp*. Och inte får de vara borta från skolan när de är sjuka utan att man ringer och säger till. När jag var barn, var man sjuk om man var sjuk. Och hade prov när man hade prov, och så var det med det. Och fick vitsord när man fick vitsord, och betyg när man fick betyg. Jo, betygen, dem skulle föräldrarna skriva under. Inte hade vi några provlistor som lärarna sa att man ska sätta på kylskåpsdörren (in your dreams)… nåja, det var inte sånt det här inlägget skulle handla om. Jag vet som sagt var att jag är en gnällig förälder som borde veta bättre, uppskatta utbildning och engagera mig mera i mina barns skolgång.)

Det var alltså de där lådorna. Vi har ett gammalt, klumpigt skrivbord, arvegods. Opraktiskt och alldeles för högt för lilla mig. Men där finns fem lådor och ett skåp, och i det förvarar vi diverse Viktiga Papper. Fyra av lådorna är liksom inne i ett skåp i ena sidan och den femte lådan är en stor låda i mitten. I den översta av de fyra lådorna har vi betalda räkningar. I följande låda har vi bruksanvisningar, sen kommer en låda med garantikvitton och sen en låda med… allt möjligt viktigt. Och det var i den där sista lådan Wilmapappret borde finnas, tycker jag. (Om jag inte har satt det i bokhyllan, i lådan med 15-åringens viktiga papper? Måste kolla.) Jag hittade ju det ena Wilmapappret där. Sen finns det allt möjligt annat i samma låda. Allt möjligt som har känts viktigt. En dikt som jag skrev till en arbetskamrat då hon fyllde 60. En massa brev från en mobiltelefonoperatör… nå, dem kanske jag skulle kunna kasta bort. En borgensförbindelse. Den som går i borgen, går i sorgen, sägs det. Må så vara. Det är ingen orsak till att inte gå i borgen. Det är en orsak till att välja vem man är beredd att gå genom eld och vatten och i sorgen för. En cd med foton från Budapest. (Vad gör den där? Foton ska ju vara i andra lådor i bokhyllan.) Noter. Tal som jag hållit i olika sammanhang.

Ja, vad är viktigt? Så viktigt att det leder till svårigheter då man ska hitta något annat viktigt? Inte är det lätt att avgöra vad som ska sparas. Och frågar man alla familjemedlemmar, får man förmodligen lika många svar som det finns familjemedlemmar.

För något år sedan hade jag ett röj-och-rensa-ryck, då jag kastade bort gamla dagböcker och brev och sånt så det visslade om det. Brände upp allt. Jag kände att jag inte ville att någon ska ta hand om det där när jag har dött. Det kanske var dumt. Men gjort är gjort, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk eller uppeldade dagböcker. Just då kändes det befriande.

Nå, hursomhelst borde jag väl hitta det där förbaskade Wilmapappret. Fast inte just nu. När jag har druckit upp kaffet ska jag förbereda dagens etikseminarier. Och att förbereda det jag ska säga inför publik, samma dag, det är nog något oerhört, jag brukar vara ute i god tid… ett tecken om något på att det så att säga har kört ihop sig den här sista tiden före jullovet.

Och om jag inte hittar Wilmapappret, så får jag ta till det där knepet som en av mina tidigare arbetskamrater lärde mig: ”då säger vi bara åhå”.