fbpx

cupcakes och sånt

På sista sidan av dagens Vasablad kan man läsa om ”Husmorsdröm på nya villkor”. Det tycks ha blivit något av en evighetsfråga – och kanske också ett i-landsproblem – att dividera om huruvida det är ok att inte vilja satsa på en karriär eller inte. I alla händelser är det ett tema som berör och upprör, också mig. ”…myset är farligt, det växer dig över huvudet. Så många kvinnor drömmer om mer tid hemma, men vi riskerar en generation bittra kvinnor om vi inte i förväg tänker igenom konsekvensen av att gå ner i arbetstid: en usel pension.” Säger nån Marina Nilsson som har skrivit en bok om forna tiders hemmafruar och dagens husmors-wannabes.

Men snälla nån, livet  handlar väl inte enbart om att satsa på pensionen? Ingen av oss vet ens om vi lever så länge. Livet är HÄR OCH NU. Visst är det bra att ha en viss framförhållning och en sund planering inför framtiden, men inte så till den grad att livet blir en enda kamp och ett lidande fram till pensionen. Jag kommer aldrig att få full arbetspension, men so what? Det är ju inte så att den där ”downshiftingen” kommer plötsligt när man blir pensionär då. Vi …husmorswannabes (vilket j*vla ord) är ju vana vid att hushålla, eller hur? Eftersom vi har satsat på att vara hemma och baka bullar och snyta ungar, vet vi ju hur man gör. Vi kan sy och sticka strumpor och baka själva osv. Trots att jag personligen t.ex. inte hinner det så mycket just nu, då jag faktiskt jobbar heltid, vilket jag alltså har gjort en väldigt liten del av mitt liv.

Dessutom vet vi ju inte hur världen ser ut när vi blir pensionärer. Den dagen, den sorgen. Det får vi förhålla oss till när och om den tiden kommer. Sparar man allt det man vill uppleva till den tiden kanske man aldrig får uppleva det.

”Jag är övertygad om att hemarbetet snart får tillbaka sin forna tantstämpel”, står det också. Vem bryr sig. Är man tant, så är man, och låter sig inte störas av det.

Och att se ”duktiga hemmabloggare” som ett hot mot feminismen, som krönikören Lisa Magnusson i Aftonbladet… tja. Hon tycks mena att ”Det är så provocerande historielöst att vilja tillbaka till den tid då kvinnan stannade hemma”. Skriver man så, har man missat målet. Det handlar inte om att ALLA ska stanna hemma. Det handlar om valfrihet, vilket väl var en del av feminismens mål också. Feminismen har gått snett om man betraktas som en förrädare för att man vill satsa på familjen.

Karriär i all ära, men det ska vara ett frivilligt, personligt val. Valfriheten handlar om det individuella planet, även om den förstås på sikt också kan ha samhälleliga verkningar.

Visst, det är skönt på många sätt att vara två familjeförsörjare som jobbar heltid. Att inte behöva vända på precis varje slant. Men pengarna är tjänare, inte herrar, om man värdesätter andra saker här i livet. Och det kommer jag att hålla fast vid. Jag jobbar snällt på min fortsatta akademiska meritering enligt arbetsgivarens önskemål. Men inte till vilket pris som helst. Räcker inte det jag förmår på mina villkor, säger jag bara åhå och söker ett jobb där man inte behöver så höga kvalifikationer. Och får jag inte det för att jag är överutbildad, säger jag åhå igen och stannar hemma… 😉

Och nu ska jag faktiskt baka cupcakes. Inte i första hand för att det är trendigt, utan för att jag vill. Såheså. (Fast jag kallar dem hellre muffins. Det är ett tantigare och mera adekvat begrepp i  min värld.)

0 reaktioner på ”cupcakes och sånt”

  1. Jå. Varför kan det inte få heta muffins som det gjort i alla tider. Det blir så fjantigt när allt ska ha ”trendiga” nya benämningar! Bra inlägg förresten. 🙂

    1. Tack! Ja, ibland blir man fundersam över dessa nyord. Men det finns säkert någon nyansskillnad mellan muffins och cupcakes också. Eller så är det ena brittisk engelska och det andra amerikansk eller nåt sånt.

  2. Varför stannar inte män hemma då? Och sköter hem och barn (och bloggar) ?!
    Vad är det som gör att det valet inte verkar finnas med i de flestas ”hurskavifålivetattgåihop”-ekvation?

    1. Men säkert finns det män som gör det också. Jodå, det finns det. Det är antagligen cementerade könsrolller som gör att det är svårare för dem att tänka sig ett sådant alternativ. Och åtminstone i min bekantskapskrets förefaller det tyvärr vara så att männen har svårare än kvinnorna att nöja sig med lägre levnadsstandard över lag.

        1. Det kan säkert ses som egoistiskt. Jag tror jag skulle vara en sån egoist. Inte skulle jag i princip missunna min man att vara hemma med barnen, men om det skulle ”drabba” mig så att jag hade varit tvungen att börja jobba tidigare än jag egentligen hade velat hade jag nog gråtit blod…

      1. Det är säkert lite svårare för hemmamännen att komma ut, de klarar inte av att slänga på sig duktighetsmanteln och helt fräckt påstå att de handlar enligt det som är bäst för barnen, familjen och i förlängningen också samhället. Snacka om att sitta fast i könsroller. Fortfarande har ju de flesta män högre lön än sina fruar och det bestämmer väl också vilken lön en familj med en hemmaförälder väljer att leva på. Jag tror nog att en del av heltidscupcakebakarna helt enkelt är arbetslösa och spenderar tiden mellan två jobb medatt sköta markservicen hemma på ett lite flottare sätt. Hm, jag skulle kanske ha skrivit ett eget blogginlägg på ämnet?

        1. Jag vet att jag har läst i nån tidning om ett par sådana pappor i alla fall. Det intressanta är att alla tycker att de är så überduktiga 🙂 Det är också ett tecken på könsrollstänkande om något.

          Jag tycker du ska ta och skriva ett eget blogginlägg om ämnet nu…

          1. Tror att det är lättare för en pappa att ses som en duktig pappa än för en mamma att ses som en duktig mamma. Förväntningarna från omgivningen och den stora allmänheten är lägre så att så att säga. Och duktig inom citationstecken alltså.

          2. Förväntningarna är annorlunda. Oj, vad folk tyckte att pappa var duktig, då mamma studerade ett år i Stockholm och han tog hand om min syster och mig då vi var 11 respektive 4 år… Och när en släkting studerade till primärskötare för ca 20 år sedan då utbildningen dock var bara 1½ år tyckte folk synd om hennes man…. Tänk vad synd det har varit om min man då, jag som har studerat i typ 20 år 😀

  3. Gomorron och trevlig 4:e advent!

    Kul, med ännu ett intressant inlägg 🙂
    Nu skriver jag utan egen erfarenhet men jag tror att det ibland också kan handla om andra saker än det ekonomiska. Jag tror att det kan handla om att man är ovillig att ge upp sitt oberoende och bli sårbart beroende av resten av familjen då man stannar hemma och arbetar, både ekonomiskt, socialt och strukturmässigt. Oftast är väl arbetsvillkoren och lönen bättre i arbetslivet än hemma? Men som sagt då saknar jag erfarenhet av ”belöningen” man får från att ta hand om egna barn och av föräldrayrket. Jag tror också att ett annat hinder kan vara att ett avbrott kan innebära att det kan vara svårt att komma tillbaka ut i arbetslivet sen, och att man kanske blir tvungen att baka cupcakes resten av livet, om man trivs är det ju säkert lyckat, men om det visar sig att man inte trivs kan det vara nog så jobbigt att vara ”låst”. Gissar att de flesta män vill vara självständiga och oberoende och det kanske innebär att vissa dörrar stängs på mansvärldens arbetsmarknad om man ”sviker” sin machoroll. Vore roligt med någon kommentar från männen för att läsa hur de ser på saken…

    1. Trevlig fjärde advent till dig också! Jo, saken har säkert flera dimensioner. Visst är det jobbigt att vara beroende. Den sidan störde mig ibland. Att ständigt vara tvungen att, förutom att vända på slantarna, redovisa och motivera alla sina små inköp. Behövde vi verkligen en ny vaxduk? osv. När sex personer ska leva på en persons inkomst plus lite bidrag gäller det att tänka efter, flera gånger. Och det är jobbigt då barnen förväntas ha flera omgångar gymnastikkläder och skridskor osv. osv. Men belöningen är att man får vara tillsammans med sina barn.

      Sen antar jag att det beror på i vilken bransch man jobbar, vilken utbildning man har, om det råkar vara ekonomiskt goda eller dåliga tider osv. hur lätt det är att få jobb efter flera år hemma. Jag har jobbat inom flera olika branscher. En period var jag arbetslös. Då kändes det jobbigt. Jag älskade att vara hemma, det var inte det som var problemet, utan stämpeln ”arbetslös” och det sätt man blir behandlad på då.

      Numera är jag inte rädd att bli arbetslös. Jag tror att jag skulle kunna ta det på ett annat sätt nu, och jag har också flera möjligheter att ”frilansa” nu då jag har flera utbildningar.

      Jag skulle också gärna få kommentar av någon man om den här saken.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.