läsdag

I dag har vi verkligen omväxlande väder här på ön. Jag antar att det är likadant på fastlandet. Sol, värme, regn, åska, mulet, sol… etc. Lyckligtvis var jag förutseende nog att njuta av min dagliga solstund på förmiddagen, sen drog det hastigt ihop sig till regnväder och åska. Jag har suttit inomhus en stund och stickat och lyssnat på ljudboken, och när jag hade avslutat två stickningar som hängt med ett tag (ett par sockor och en sån där babytröja som ska skickas till Etiopien) gick jag ut och satte mig i lusthuset och läste ut pappersboken jag haft på gång en längre tid.

Flera avslutade ”projekt”, alltså. Jag tror jag vet vem som ska få de här sockorna. Men i så fall ska jag ge sockor till tre generationer, jag får ta och inventera förrådet nästa gång jag är hemma, jag borde ha sockor att ge till de vuxna och till minstingen, så nästa gång jag börjar på nya sockor ska jag sticka till de större barnen. Babytröjan sparar jag tills jag har 10 st eller till december och så skickar jag in de jag har åstadkommit då för vidarebefordran.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken ”En egen strand”. Den tilltalar mig inte lika mycket som Aino Trosells andra böcker har gjort. Visst kännetecknas den av en stor människokännedom, av inlevelse och av en äkthet i berättelsen som låter läsaren ana att författaren satt ner möda på research och på att sätta sig in i livet på en söderhavsö, men… Nå, jag har ju nästan halva kvar. Kanske saker och ting reder upp sig. Den är lite dyster. Än så länge i alla fall. Och trots att jag respekterar folks egna val och är övertygad om att det finns många olika vägar till hälsa och helande och mänskligt vardande kan inte den legitimerade sjukskötaren i mig låta bli att förfasa sig över den ena huvudpersonens tilltag – att slänga alla mediciner över bord och föresätta sig att låta sig läkas av lugn och ro. Visst, jag behöver också själv lugn och ro, nästan hur mycket som helst, behovet är uttömligt, verkar det som, men inte… äh, hur ska jag förklara mig. Alltså, jag tycker att det på något sätt känns förmätet och obalanserat att tro att man själv ska besitta en så stor läkekraft att man kan strunta i att ta emot professionell hjälp. Även om det är fullt möjligt att det finns personer som klarar av det.

En detalj som är intressant, just med att jag läser den som ljudbok, är att det är Stina Ekblad som är uppläsare. Hon läser på vad vi finlandssvenskar skulle kalla en blandning av finlandssvenska och rikssvenska. För mig, som lätt också ändrar uttryck och tonfall en aning då jag är i Sverige eller umgås med sverigessvenskar, är det intressant att se att det är i olika sammanhang och vid uttalet av olika ord som det finländska respektive det sverigessvenska uttalet kommer fram. Jag skulle t.ex. inte säga DJup och DJungel med hörbart d ens om jag är i Finland, än mindre om jag var i Sverige och läste högt om människor därifrån. Men sen finns det andra ställen där hon använder ett mera sverigessvenskt uttal – hon säger ”jaa” med långt a-ljud ibland där det säkerligen står ”jag” och det skulle inte jag göra. Språkmänniska som jag är, noterar jag en hel del saker just när det gäller uttal hos olika uppläsare av ljudböcker. Och ibland kan jag tänka ”åhå, betonar man det där ordet så där i Sverige” för att sedan, när jag lyssnar på en bok med en annan uppläsare få konstatera att ”tydligen betonar inte alla i Sverige det där ordet som den förra uppläsaren, för den här säger så som jag skulle göra”. Men en sak (nåja, det finns flera) tycks de vara eniga om, att uttala adjektivet ”spenslig” med långt e-ljud. Som om det skulle vara besläktat med substantivet ”spene”. Det kanske det är. Det har jag inte tänkt på tidigare. Jag har alltid uttalat det med kort e-ljud och liksom med två n, som om det skulle stavas ”spännslig”. Speenslig låter jättekonstigt. Fast det kan vara jag som bara läst det till spännslig och att det är bara jag som säger så och att det är jag som låter jättekonstig 🙂

Den andra boken är den som handlar om arbete. Det skulle jag ju också skriva om. Men nu har jag än en gång redan skrivit så långt, att jag får begrunda arbetet mera en annan dag.