Det talas mycket om hur stressade folk blir nuförtiden av att se lyckliga och vackra bilder i sociala medier. Att det är sååååå jobbigt att se hur andra bakar pepparkakor och har det mysigt.
Ursäkta en grinig medelålders tant, men sen när blev vackra bilder och andras lycka ett krav?
Det här är något som jag inte alls hänger med i. Och tur är väl det. Om andra har det vackert och mysigt, kan jag väl glädjas med dem, i synnerhet om det är mina vänner.
Långt värre är det, enligt mig, om man ställer krav på varandra. Om man klagar på hur det ser ut när man kommer på besök. Om man ylar över att ens vuxna barn inte har tagit upp potatisen än, att svärdottern inte steker plättar varje morgon till sin make (det gjorde ju alltid mamma), att brorsbarnen är ouppfostrade eller att grannen tog fram sin elektriska ljusstake och satte den i fönstret redan 15.11 i stället för att vänta till lillajul.
Är det så att de som stressas av andras pepparkaksbak i sociala medier inte har nån i sin närhet som gnäller på vad de gör och hur det ser ut i deras hem? Eller har de det, och tycker att sociala medier blir droppen som får bägaren att rinna över? (Sluta för all del att följa sociala medier i så fall, hur svårt kan det vara?)
Och det är helt klart att också den som lägger upp sin vackra pepparkaksbild har sina svåra stunder. Något annat vore orimligt. Jag förstår inte ens att någon kan nudda vid en sån tanke.
Sådär, nu har jag gnällt färdigt för idag 🙂 Sensmoral: ställ inte onödiga krav på dig själv, och vad du än gör, ställ inte onödiga krav på dina vänner och släktingar!