…ibland så till den grad att man börjar gilla det. Nu tänker jag främst på mat, men det kan vara annat också. Jag kommer ihåg då jag smakade paprika första gången. Jag hade nog börjat skolan, men var antagligen under 10 år. På något sätt väntade jag mig att paprika skulle smaka ungefär som tomat, och blev besviken. Jag minns inte i vilket skede jag började tycka om paprika, men särskilt många år tog det inte förrän jag tyckte att paprika är hur gott som helst.
En annan sak jag ogillade av hela mitt hjärta – och älskar numera – är vitlök. När jag var i 20-årsåldern minns jag att mamma och pappa ibland använde vitlök, och jag skulle ha kunnat spy bara av att gå in i köket och känna stanken av den där äckliga löken som fanns i något skåp. Och numera skulle jag närapå kunna äta hur mycket vitlök som helst.
En tredje sak är avocado. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, kanske i tonåren, då jag smakade avocado. Och tyckte att det smakade tvål. Nu skulle jag kunna äta avocado varje dag…
En fjärde sak är fetaost, som jag började gilla när jag väntade yngste sonen. Tydligen var det inte nån sån där graviditetscraving, jag fortsatte nämligen att gilla fetaost även sen han hade fötts.
Oliver är ytterligare en sak som jag haft lite svårt för. Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om oliver nu heller, annat än i vissa sammanhang och i små mängder. Inte som mamma, som skulle kunna äta en burk oliver som kvällsgodis.
Finns det något som jag har kvar att lära mig äta då? Syltlök kanske. Yäk. Det äter jag inte frivilligt, men om någon bjuder på en sallad eller gryta med syltlök i, äter jag förstås artigt även om jag kanske tycker att anrättningen skulle ha vunnit på att syltlöken lämnats bort.
Eller fettranden på köttet. Yäk yäk yök yäk, den vill jag inte ens försöka gilla. Knaperstekt bacon går an, men inte fettbitar och fettränder i större mängder.
Finns det något jag har gillat och börjat ogilla? Hm. Det tål att tänkas på. Jag tycker om det mesta i matväg. Utom syltlök och fett, då 🙂
Har svårt för avocado och oliver och äter inte det frivilligt. Paprika är väl okej i mindre mängder och tillagad, men rå paprika är tungsmält för mig.
Maken har också svårt för paprika. Jag har förstått att det inte precis handlar om att han skulle ogilla smaken, men han tycker som en av våra bekanta sa, att han ”gaar å järmtar e heila daajin baaket” 😀 Annars så kom jag att tänka på ett uttryck som blivit bevingat i vår släkt – när en av mina mostrar var liten skulle hon säga ”det är skillnad på tycke och smak”, men det blev till ”e ji stjillna på sott å smaak”…