inlägg 46. Det var ju den där motionsutmaningen…

…som jag i andanom fortfarande deltar i fastän jag inte antecknat eller redovisat något på sistone. Jag antar att en timme Bodycombat, som jag deltog i i onsdags, kan få vara den ena nya eller nygamla grenen jag utövat under kampanjtiden, och stavgången som jag inte prövade på så lång bit kan vara den andra.

Nä, väntas nu, jag cyklade ju i går, så då är cyklingen ”nyare” än bodycombaten, jag cyklar inte under vinterhalvåret. Jag är inte annars heller någon flitig cyklist. Jag cyklar långsamt och vågar inte sätta upp farten ens i nerförsbackar, man kan ju cykla omkull.

I går hade jag dessutom oturen att få punktering. Tror jag. Redan förra cykelsäsongen hade jag lite för lite luft i ringarna, men kom mig inte för att pumpa. Jag är urusel på att pumpa i cykeldäck. Jag har ett minne av att jag ondgjorde mig på facebook över denna min låta-bli-att-pumpa-slöhet, och att min syster tipsade mig att jag skulle ta mig till någon servicestation och fylla cykeldäcken med tryckluft. Det här gäller alltså cykeln i stan, cykeln hem-hemma på landet brukar bli ipumpad av maken *bortskämd hustru*.

Nå, igår skulle jag cykla tillbaks till jobbet efter lunchpausen, fick jag för mig. Båda ringarna var oroväckande mjuka, så jag styrde kosan mot närmaste bensinmack för att fylla på luft. Då märkte jag ett oväntat problem – foten som man kan använda som stöd när man parkerar cykeln hade gått av, så att halva lossnade. Jag fick alltså lov att stylta upp cykeln mot väggen och hoppas på att den skulle hållas upprätt medan jag fyllde på luft.

Jag försökte och försökte, men vet inte om jag fick in nån luft i bakdäcket, jag har en känsla av att det gick lika illa som när jag försöker pumpa för hand – så gott som all luft bara pyser förbi. Framdäcket blev däremot åtskilligt fylligare. Jag cyklade vidare till jobbet fastän jag tänkte att bakringen fortfarande var i mjukaste laget.

När jag skulle hem, märkte jag att jag inte hade min nyckelknippa med mig. Första gången på sisådär 40 år som jag låst mig ute, om jag minns rätt. Vi har fyra nycklar till lägenheten i stan – äldste sonen har en, dottern en, jag en och så har vi den fjärde hem-hemma som reservnyckel. Det kostar skjortan att ha fastighetsskötarfirman att komma och låsa upp dörren, så jag ringde maken, som lyckligtvis var hemma och snällt satte sig i bilen för att komma till undsättning.

Bakdäcket kändes mer än lovligt tomt, så jag begav mig till en annan servicestation för att göra ett nytt försök att blåsa lite liv… jag menar luft, i det. Den här gången gick det ännu sämre. Det kändes som att jag snarare tömde däcket än fyllde det. Så jag ledde cykeln och promenerade hem. Jag vet inte om jag hade fått punktering eller bara klåpat. Till råga på allt glömde/tappade jag den där korken som man ska skruva på ventilen. Nå, vi har väl nån som passar där hemma. För jag bad maken ta hem cykeln på service, han har paketbil så det passade ju bra när han ändå var på gång. Det är både ett och annat som rasslar och verkar lite osäkert på cykeln, den kan behöva en genomgång.

Så idag har jag i stället promenerat. Det är alla gånger enklare än att cykla…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *