När jag låg vaken en stund i natt kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på uttrycket ”köket är husets hjärta”. Det ligger säkert en hel del i den metaforen. Köket – och maten – håller husfolket vid liv och igång. Och så tänkte jag vidare på det här med att ha ett kök. Och hur oerhört jobbigt jag tycker det skulle vara att inte få ha ett eget kök. Att vara tvungen att dela kök med någon. Eller, ve och fasa, att höra till nån ”fin familj” med tjänare i köket. Hu.
Visst går det att dela kök. ”Allt gaar tå e haar ti gaa.”. Men för mig är det verkligen ett oönskvärt tillstånd. I ungdomen stod jag nog ut med att dela kök i två år, på internat och inhyst hos mammas moster och i studiebostad. Men jag visste ju att det var en temporär lösning. Ända sedan jag var 14 år längtade jag efter en egen bostad. Med ett eget kök. Så jag skulle ha synnerligen svårt att tänka mig att bo i ett kollektiv. Eller att samsas om samma kök med den äldre generationen, t.o.m. om det skulle vara mina kära föräldrar. Eller att ta emot flyktingar i mitt hem och dela kök med dem. Köket är mitt. Mitt revir. Jag vet, jag är egoistisk, men så känns det. Visserligen är jag tvungen att av förekommen anledning tolerera familjemedlemmar i mitt kök. Och jag kan tycka att det är riktigt roligt att laga mat eller baka tillsammans. Och jag försöker tappert ha överseende med att familjemedlemmar placerar saker i fel köksskåp eller i fel låda eller i fel fack i besticklådan… för visst är jag glad över att vi hjälps åt. Trots att det är mitt kök. *morrar sakta*
Intressant det här med kökets betydelse. Jag minns inte att vi skulle ha tillbringat någon större tid per dag i köket då jag var barn. I köket lagade man mat och åt, men vi satt inte annars och hängde i vårt kök. Gjorde inte läxor där (vad jag minns) och umgicks inte där. Vi satt och hängde och umgicks i vardagsrummet. Så var det inte i alla familjer. I vissa familjer satt man i köket när det var vardag, och använde ”salen” bara vid högtidligare tillfällen, när man hade gäster eller så. Nån sån salstradition har jag alltså aldrig haft.
Men nu är jag mest i köket när jag är hemma. Om det egna rummet var fristaden när jag var barn och tonåring, är köket min ”fristad” nu. Trots att jag inte får vara ifred här på samma sätt som i ett eget rum. Men köket är mitt, mitt, mitt…
Jag tycker det är sunt att ha en sådan inställning. Mitt första egna kök hade jag när jag var 23 år och flyttade till en hyreslägenhet i Jakobstad. Stora stan. 😉 Tyvärr trivs jag inte alltid lika bra i köket som du gör. Jag skulle gärna ha en kock, fast i och för sig gör sambon mat ofta.
Vi hade ett ganska stort kök hemma. Där gjorde man allt; åt, läste läxor, satt och pratade. Sen kändes det mest irriterande att man måste sitta där och glo och äta, speciellt då mina tics började. Då tog jag tallriken och gick och åt nån annanstans, ensam. Nu sitter vi vårt mindre kök och äter tillsamans, men inte alltid. Jag tycker det är rätt viktigt att ha nåt ställe att äta gemensant på, även om det inte alltid blir så.
Svar: Jag minns att det var så hos en av mina ungdomskamrater också, de gjorde allt i köket. T.o.m. tittade på tv. Det var annars inte så vanligt med tv i köket på den tiden.
Vi köpte ett matbord till i augusti. Det har vi i vardagsrummet. Jag gillar nog att vi sitter i köket och äter, men det är trevligt att duka i vardagsrummet under veckosluten. Det blir liksom lite extra helgstämning av det. Om vi äter samtidigt, vilket vi oftast gör när alla är hemma, sitter vi nog tillsammans. Men jag kan tänka mig att det kan bli en stress att sitta med de andra om man har tics, även om man uppskattar sällskapet. Det kan också bli bekymmersamt att sitta tillsammans om någon t.ex. har ätstörningar. Över lag tycker jag ändå att det är bra om man kan hålla fast vid gemensamma måltider, så länge alla mår bra av det. Man får ju en chans att prata och umgås då också, samlade.
Mitt kök är också mitt mitt mitt! Jag skulle iofs inte ha nåt emot att nån lagade mat åt oss, men helst nån annanstans! Jag vill inte ha husbonn i köket heller, blir helt nervös när han börjar plocka med mina grejor och koppar och bunkar: låt blii, låt bliiii! Jag har rörigt och fullt och stökigt, men det är UNDER KONTROLL och jag ordnar upp det vid behov. Det är MITT revir… 😀 (egentligen är det säkert lite synd om dem som måste bo ihop med mig…)
Svar: Jag kan inte hävda att jag alltid har det under kontroll… men, visst, jag kan ordna upp det vid behov 🙂 Nog är det konstigt att man känner så där starkt för ett utrymme i hemmet…
Nu som då brukar jag nog dela mitt kök med nån flykting, roligt att få hjälp med afrikansk mat, jag överlåter gärna sånt till dem som njuter av det. Inte heller har jag nåt emot att min mamma ockuperar hela det rummet när hon kommer på besök, så har hon alltid gjort. Men nog blir jag irriterad när jag måste söka länge efter köksattiraljer som bytt plats eller försvunnit. Men sist jag fick hjälp där morrade jag nog åt den utdragna fryssladden.
Svar: Utdragen fryssladd låter verkligen inte roligt 🙁 Men just det där med flyktingar, det är något som jag har funderat en hel del på och som oroar mitt samvete. För i princip skulle jag ju också vilja öppna mitt hem om någon behöver det. Och jag ÄR gästvänlig. Men att dela mitt kök med någon annan… jag blir så illa till mods vid blotta tanken…
visst är det roligt med eget kök, där man får dona som man vill, men så får även alla mina andra fam.medl. göra efter eget behag, så jag är ingen egoist av mitt kök 😉 huvudsaken dom städar efter sej o har nån slags ordning o reda o jag har lärt mej beroendes på vem som plockar ur diskmaskin var jag kan hitta ett o annat som inte ligger på s.k. min plats….jag har stort överseende. i mitt barndomshem var nog köket största saml.platsen, för det var det rum man först kom in i s.a.s. men här hemma hos oss sitter vi o häckar lite här o där….fast barnen har alltid tyckt om att sitta vid köksbordet o laga läxorna…kanske mest då för att jag höll till i köket o donade med maten el nå annat, för dom brukade laga läxorna strax efter mellanmålet vid hemkomsten fr skolan, jag var ju hemma-mamma på den tiden o hade all tid i världen för dem o med att hjälpa till om det behövdest.
Svar: Mina barn gör också ibland sina läxor i köket, kanske just för att jag ofta är här och kan hjälpa till om det behövs. Fast snart har vi nått gränsen för mina kunskaper – högstadiets matte… tur att han som går i nian är rätt bra på matte så han behöver sällan hjälp 🙂