är det så?

På facebooksidan Framsteg kan man läsa en kort lista med överskriften ”Du mår bättre om du”:

• dömer mindre och accepterar mer
• klagar mindre och uppskattar mer
• tänker mindre och känner mer
• fruktar mindre och älskar mer
• talar mindre och lyssnar mer
• ser på mindre och gör mer
• surar mindre och ler mer

Hm. Jag ser att flera av mina fb-vänner bejakar detta, och tycker att det är en bra lista, och att det verkar enkelt och ändå är svårt. Personligen är jag inte så säker. Vissa saker håller jag med om, sådär generellt. Nån enstaka sak kanske gäller mig också (hö, hö), men sen finns det också detaljer som jag inte alls håller med om.

Dömer mindre och accepterar mer. Absolut. Sådär generellt. Men jag uppfattar inte mig själv som fördömande, tvärtom. Ibland undrar jag om jag är alltför tolerant. Det här ska jag alltså inte ta åt mig av. Sen är det en helt annan historia vad det egentligen innebär att ”acceptera”, jag skrev visst ett inlägg om det för länge sedan. Då gällde det en sak som en föreläsare sagt – att man måste förstå för att kunna acceptera. Jag tänkte tvärtom, att man kan acceptera också det man inte förstår. Och i den diskussion som föddes ur blogginlägget skrev en av mina bloggvänner att man åtminstone kan respektera, fastän man varken kan förstå eller riktigt på djupet acceptera. Det tror jag att han har rätt i. Hursomhelst är det säkert bra att inte vara så dömande. Fast visst finns det saker som jag fördömer också. Människohandel, t.ex. Jag tror inte att jag börjar må bättre om jag accepterar människohandel, i alla fall inte så att jag skulle tycka att det är helt ok att man köper och säljer människor. Om det är så ”accepterar” ska förstås. Om det däremot är så att ”acceptera” ska förstås mera som jag tänkte när jag hörde den där föreläsningen, då kan man väl ”acceptera”, dvs. inse faktum, att människohandel förekommer oavsett om jag vill att det ska förekomma eller inte.

Klagar mindre och uppskattar mer. Själv tycker jag inte att jag klagar särskilt mycket. Men visst har jag fått en och annan åthutning i mitt liv för att jag gnällt och klagat. Och visst finns det saker man bör få klaga på! Att tiga och lida kan verkligen få folk att må dåligt. Man måste kunna säga ifrån när något är på tok. Jag antar att tanken är att man inte ska slösa onödig energi på att klaga på sånt som man inte kan göra något åt ”usch, vilket väder vi har”, typ. Och i stället fokusera på det trevliga man trots allt har (det ösregnar när jag hade tänkt ligga och sola, men jag njuter av en brasa inomhus i stället). I så fall håller jag med. Livet blir onekligen trevligare då.

Tänker mindre och känner mer. Nä, här håller jag INTE med. Att låta sig dras hit och dit av alla möjliga känslor som kommer och far, det kan väl ändå inte få en att må bättre? Tvärtom, skulle jag säga. Om man erfar konstiga känslor, som ställer till det för en, är det då inte bättre att tänka till och analysera varför man reagerar som man gör? Kanske meningen med citatet ändå är att man ska tillåta sig att känna, och att man inte ska älta saker i onödan. Det har jag också skrivit om tidigare (suck, att jag inte kunnat tagga och kategorisera mina inlägg bättre) – om skillnaden mellan sund bearbetning och osunt ältande. Att gå omkring och älta och vara ledsen för en oförrätt i 40-50 år kan inte vara bra för välbefinnandet. Det är sorgligt när man ser att vissa äldre människor fastnar i sådant och inte kan försonas med det som varit. Visst, det finns saker som man bara inte kan försonas med, på ett djupare plan. Ändå tror jag på att tänka igenom, gärna också diskutera och reda ut, för att kunna lämna det onda bakom sig. Att våga stå på sig. Inte känna skam och rädsla för det man inte kan lastas för. Att våga säga ifrån. Det gör man inte, om man låter känslor av skuld och skam ta över.

Fruktar mindre och älskar mer. Öh, varför kärlek och fruktan i samma mening? Står de på något sätt i motsatsförhållande till varandra? Visst kan människor vara rädda i onödan. Och kanske det finns människor som inte vågar tillåta sig att älska. Men tänk t.ex. på familjevåld – går det att älska den som misshandlar så att hen låter sig övertygas om att kärleken övervinner allt, så att hen slutar slå? Jag tvivlar på detta. För övrigt får det här mig att tänka på Aristoteles, och det han skrev om mod. Aristoteles menar att mod är en dygd, som är en gyllene medelväg mellan feghet och dumdristighet. Fruktan kan alltså vara befogad. Och när fruktan är befogad, när det verkligen är så att man SKA vara rädd och akta sig, då hjälper det föga att älska. Bort med det här citatet!

Talar mindre och lyssnar mer. Ok, jag erkänner. Det här borde jag ta till mig. Jag har en sån förmåga att låta munnen gå… Fast jag tror att det är andra mer än jag själv som skulle må bättre av att jag skulle kunna hålla käft ibland.

Ser på mindre och gör mer. Mja. Det beror på vad saken gäller. Om det handlar om lidande människor är svaret ja. Inte gå förbi en alkoholist som slocknat på trottoaren utan att ringa ambulans eller liknande. Om det handlar om halvstora barn är svaret nej. Barnet kan självt. Inte curla fram nyhjälplöshet (och dessutom köra slut på sig själv i tron att man är oumbärlig, aja baja). Personligen tänker jag fortsätta att köra linjen ”gör så lite som möjligt”, just för att jag ska må bra.

Surar mindre och ler mer. Ja, ifall man har för vana att sura. Jag ler mycket mer än jag surar. Definitivt! Jag minns inte ens när jag skulle ha surat senast. Att vara ledsen kan ju inte vara samma sak som att sura. Jag undrar om det överhuvudtaget skulle ha hänt att jag inte skulle ha lett eller skrattat på en hel dag…

Så, nu då jag sågat listan borde jag väl göra en egen, bättre lista? Det är väl så man ska göra när man är gnällig ”gör den bättre då, du som är så duktig!” 😉