antitillväxt

Dagens tema är något som jag funderat på länge, och förmodligen också berört tidigare i något inlägg. Alltså det här med tillväxt. Jag blir lika fundersam och indignerad varje gång jag läser i Bladet om att tillväxten är för långsam. Den ekonomiska tillväxten, inte någons längdtillväxt eller så.

För mig är det helt absurt att tänka att ekonomin skulle kunna växa i all oändlighet. Och att det skulle vara nödvändigt för upprätthållande av en viss levnadsstandard. Eller, snarare, att den där vissa levnadsstandarden skulle vara så nödvändig att upprätthålla.

Vad är skälig levnadsstandard, och hur mäter man den?

Jag tänker att det viktigaste är att man har mat, kläder och tak över huvudet. Tillräckligt näringsrik mat för att inte drabbas av bristsjukdomar och tillräckligt varma och ändamålsenliga kläder och bostad för att inte frysa. Punkt. Allt möjligt utöver detta är måhända trevligt, men inte nödvändigt.

Nyligen läste jag att varje generation önskar att följande generation ska få det bättre än vad man själv har haft. Whaaat? Det gäller åtminstone inte mig. Jag har inte haft det dåligt. Nånsin. Ok, visst var det förargligt när jag hade mitt första heltidsjobb och hade så låg lön att jag inte klarade mig utan stöd från mina föräldrar. Men jag kunde väl ha klarat mig på något annat sätt. Genom att hitta ett billigare boende, eller genom att köpa en billigare bil. Fast det var bra att de kunde hjälpa mig (och jag betalade tillbaks!) så att jag fick köpa en nästan ny bil, jag jobbade som lantbruksavbytare med tidiga morgnar, och var beroende av att bilen skulle starta i ur och skur. Den behövde inte heller repareras eller renoveras. Och det var trevligt att få hyra ett eget hus, i samma by där pojkvännen bodde.

På något sätt tänker jag att det är livets gång, att det hör till att det inte är så fett i början. Jag hade ju det inte dåligt. Att det sedan kunde kännas tungt att folk oförstående talade om att ”det beror ju på vad man unnar sig”, när ”man” fick vända på varje slant och fundera på om jag kan köpa en yoghurt i dag eller inte, är en annan sak.

Hursomhelst. Jag är den eviga idealisten. Det är jag den första att erkänna. Och jag kommer att fortsätta vara idealist och naiv och blåögd och tro på människans inneboende godhet så länge jag lever.

Alltså, jag anser att det vi behöver är en utjämning, inte en tillväxt. Nationellt, ja, men också globalt.

Jo, jag förstår att brist på pengar kan vara frustrerande för den enskilda individen. Att inte ha råd att göra det som ”alla andra” gör. Fortfarande gäller ändå den gamla regeln om att de där ”alla andra” inte existerar. ”Alla andra” är egentligen bara ”några få andra”. Det kan vara trist att inte ha råd, men det är inte skamligt. Det är bara som det är. Man får rätta munnen efter matsäcken. Och dela med sig ur sin matsäck, om man har mer än man orkar äta upp! Att marra om att man inte har råd att resa till Lappland och till södern varje år är fullständigt åt häcklefjäll.

Tillväxten kommer ändå sällan eller aldrig de verkligt fattiga till godo…