att träna ”duktigt”?

Sagt och gjort. Jag tog alltså fram bloggidéhäftet ur handväskan igår, plockade fram en blyertspenna och satte mig ner för att invänta idéer. Ungefär så. Och så lyssnade jag på ett avsnitt av Projekt Framgång, dvs. en podcast gjord av Malin Båtmästar och Michaela von Kügelgen. Jag är fortfarande barnsligt och fullkomligt obefogat så stolt över att ha känt Malin sen hon var ca 7 år, dvs. i 20 år nu, och att jag har fått följa med hennes utveckling till kock, matskribent, företagare och mycket mera. Michaela har jag blivit bekant med via bloggandet och vårt gemensamma intresse för att skriva, men vi har inte träffats IRL (än).

Jag lyssnade på avsnittet ”Meningen med hela skiten”, vilket visade sig vara titeln på en bok, som handlar om en ung kvinna som drabbas av utmattningsdepression. Det kändes nästan som att jag kunde ha fått hur många blogginläggsuppslag som helst ur detta enda avsnitt (för att inte tala om ifall jag skulle lyssna på de tidigare avsnitten på nytt). Jag får väl lyssna på ”I hissen med chefen” idag och se om jag får ännu mera inspiration!

Det jag tänkte ta fasta på idag är något som Malin och Michaela nämnde mera i förbigående. Nämligen att Nina, som skrivit boken, också skrev om (jag ber om ursäkt om jag missförstod något eller minns fel, för jag har alltså inte läst boken själv – än) att det liksom hörde till att ha ett perfekt liv, det gällde inte bara att vara framgångsrik på jobbet, man skulle också ha ett socialt liv med de rätta kontakterna, ett vackert hem, välartade barn (nå, det vet jag inte om de sa, det kan vara mitt eget tillägg) och så skulle man träna duktigt på gymmet efter jobbet.

Och som vanligt spetsade jag öronen och kände hur taggarna började resa sig när jag hörde om det där med att träna, i synnerhet i kombination med ordet duktigt, och att man skulle träna för att det liksom förväntas (utan hänsyn till vad man själv vill och önskar). Jag har ju nämligen märkt under tidigare år att folk i min omgivning har kunnat reagera negativt på min träning, vilket har gjort mig uppriktigt ledsen.

Ok, jag förstår att vissa kan känna det som ett orimligt krav – inte nog med att man måste/borde allt möjligt på jobbet och hemma, dessutom måste/borde man hålla sig i form, annars får man skylla sig själv om man börjar må dåligt, orka sämre, om man inte kommer framåt i karriären, om ens gubbe hittar nån yngre och snyggare osv. Men, på riktigt – det ÄR viktigt att försöka må så bra som möjligt, bl.a. genom att röra på sig, i synnerhet om man har ett stillasittande jobb.

Och det är inte duktigt. Det är mer eller mindre nödvändigt. Visst, jag håller fortfarande fast vid min åsikt att det enda man måste (nån gång), det är att dö. Men jag håller också fast vid att allt annat vi gör eller låter bli att göra, det får konsekvenser. Antingen nu, eller senare i livet.

För mig är det baske mig inte duktigt att träna och motionera. Det är… ja, ni ser, jag hittar inte ens ord. Det är en av hörnstenarna i det goda livet. Och det måste ingalunda vara på gym. Huvudsaken är att man hittar den form av motion och träning som passar en själv. Hade jag inte tränat och motionerat, hade jag nog gått under mycket tidigare. En god kondition och möjligheten att reducera stress genom att röra på sig och ha roligt är absolut något av det bästa man kan unna sig. Ändå kan väggen, eller i mitt fall golvet, komma emot.

Och som jag hade längtat efter att få träna på gym! Under alla småbarnsår, under alla år då det var fullständigt otänkbart eftersom jag mest agerade mammataxi de flesta av veckans sju dagar. Då det varken fanns tid eller råd att gå på gym. Då jag i stället passade på att försöka göra det jag tyckte om medan jag väntade på mina fotbollstränande barn. Jag gick ut på en promenad, tog mig en joggingtur, satt och stickade eller läste. Förmodligen verkade jag lite osällskaplig och snorkig. Eller bara blyg, vad vet jag. Men det var inte så ofta jag orkade umgås med de andra föräldrarna. Det var mina enda chanser att få göra de där ”tre av fem” viktigaste sakerna i mitt liv, viktigaste alltså För Mig Själv, och i brist på s.k. egen tid fick jag försöka pressa in dem i livet med barnen. Om de hade match, tittade jag på, och hejade artigt, trots att jag inte gillar tävlingar. Men jag var inte motiverad att titta på alla träningar. Ärligt.

Jag älskar alltså att röra på mig på olika sätt. Framför allt till musik, eftersom jag är en dansare i själ och hjärta. Och denna träningsglädje hoppas jag att jag kan ge vidare. I allt större utsträckning. Visst värmde det mitt hjärta att en av mina zumbadeltagare tackade och sa att ”man är alltid så glad när man går härifrån”. Det är så det ska vara. Glädje och välbefinnande. Och det är inte duktigt att vara glad och må bra. Det är närapå nödvändigt för människans överlevnad, och absolut nödvändigt för att hon ska kunna ”blomstra”.