I dag återgår jag till ett tema, som fanns med i ett tidigare avsnitt av podden Projekt Framgång. Och nu inser jag ju att jag borde ha skrivit upp i vilket avsnitt det var, men den som blir nyfiken och inte har lyssnat får lyssna på alla avsnitten 😉
Hursomhelst, i avsnittet talade Malin om karisma, och funderade på om ifall hon är karismatisk (rätta mig om jag har fel). Det var intressant att lyssna (som vanligt), och Malin berättade om många olika betydelsenyanser som lär finnas i begreppet ’karisma’. Spontant skulle jag ha sagt att det handlar om någon form av utstrålning. Det är ett tag sen jag läste om karisma, och om karismatiskt ledarskap. Eftersom jag undervisar bl.a. i ledarskap, har jag tänkt en hel del på det där med ledarens utstrålning.
Jag föreställer mig, i likhet med det som sades i podden, att karisma på sätt och vis sitter i personligheten. Men, eftersom jag tror på människans möjlighet till utveckling och lärande, tänker jag mig också att alla kan utveckla sin karisma till att motsvara ens sanna personlighet. Det skulle alltså innebära att det inte är att rekommendera att man efterapar en annan människas utstrålning så att man försöker bli något man inte är.
Och varför drar min fantasi iväg med mig till det gamla 80-talscitatet ”Somli har e, aader int, du tror et du har e, men Ragnar Hare”. Något i den stilen. Ragnar Hare var en… musikgrupp från Jakobstadstrakten.
Det är inte bara Ragnar som har det. Karisma, t.ex.
Själv tänker jag också i lite negativa banor när jag hör ordet karisma, även om jag gillar personlig utstrålning och förmåga att t.ex. fånga sina åhörare, när det gäller föreläsare och andra talare. Jag tänker på karismatiska väckelserörelser (intet ont om dem, i sig, men…) och vilka krav de kan ställa, uttalade eller outtalade, på sina medlemmar. Det ska talas i tungor, göras under, hållas extatiska tårdrypande predikningar osv. Vilket får mig att känna lite negativa vibbar från den stränga religiositet jag var en del av under mina tonår. En religiositet som gav mycket glädje och tröst, och massor med ångest och rädsla.
Hur är det med mig, då? Har jag karisma?
Jag tror det. I alla fall i viss mån. Jag har en hyfsad förmåga att fånga mina åhörare. Att motivera och engagera studerande. Och jag vill vara måttligt, sunt karismatisk.
Fast ännu hellre vill jag ha claritas. Mer om det en annan gång. Kanske.