det goda utanförskapet

För en stund sen läste jag den här artikeln i Svenska Dagbladet: Närhet ger bäst vila för våra hjärnor. Och jag försökte fundera, och känna att forskarna har rätt, men, nej, med bästa vilja i världen kan jag inte hålla med om saken för närvarande. Inte när det gäller mig själv åtminstone.

Visst tycker jag om närhet, om många nära relationer (det är ju därför jag ville ha många barn), om gemenskap, delande och utbyte. Men i flera år har det varit så att den här närheten ska avnjutas endast i små doser, annars slår stressen till. Andra människors närvaro signalerar inte (alltid) trygghet och delat ansvar för mig. Andra människors närvaro signalerar KRAV. Det är svårt att kunna slappna av och låta hjärnan vila om man känner att den/de andra knappast kommer att ha lust att vila lika länge som jag. ”Vänta bara, snart vill hen att vi ska göra något aktivt tillsammans eller att du ska aktivera dig  med något”. Och den här implicita förväntningen skapar stress hos mig.

Och min hjärna blir så trött av att umgås. Också med familjemedlemmar.

Det här har förstås accentuerats efter min utbrändhet. Och jag börjar må så dåligt av blotta tanken på att rekommendationerna är att man inte ska lämna den som är deprimerad eller utmattad ensam. Jag är inte ensam, jag är I FRED. Det ville jag vara redan som liten.

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt beroende av att ha ett eget rum, en vrå, dit jag kan begränsa andra människors tillträde. Jag stängde in mig och annonserade att jag ville vara i fred. Jag var inte sur, det var och är inte ett avståndstagande. Det är en livlina, en fristad för mig.

Under mina många år som småbarnsförälder var det ju mer eller mindre omöjligt att få vara ensam annat än på toaletten. Där har jag definitivt dragit en gräns. Inga husdjur och inga barn med när jag ska uträtta mina behov. Dörren ska vara låst och ingen ska stå utanför och köa eller prata. Basta. Drömmen om ”lyx” var drömmen om att få vara ensam. Och jag var tvungen att inrätta en timme per dag när jag fick vara i fred också när jag hade två små barn. Regeln löd: antingen vilar man middag eller leker ensam, mamma ska vara i fred. Allt för ett (nödtorftigt?) bibehållande av min mentala hälsa.

När jag hade börjat skolan, fick jag kompisar. Jag har aldrig varit ofrivilligt utan vänner, i alla fall inte någon längre tid. Jag har lätt för att bli bekant med folk. Men jag vill inte ha dem riktigt nära mig. Kramas, jo, men jag vill inte ha nån som jag vet allt om och som vet allt om mig och som jag måste umgås med (eller tala i telefon med) stup i kvarten. Bevare mig väl.

Periodvis höll jag mig helt frivilligt för mig själv på rasterna. Och så är det fortfarande. Jag behöver få vara för mig själv för att återhämta mig och orka umgås.

Uppenbarligen är jag konstig och udda. Men det måste man ju få vara.

Det goda utanförskapet innebär att slippa delta.