ambition

Att ha ambitioner i livet är nog viktigt. Att formulera mål, och ha någonting att se fram emot, att jobba för. Som så mycket annat kan ambitionerna förstås slå fel, eller sättas för högt. Eller för lågt, om man får tro Mr Gyllene medelväg, alltså Aristoteles. Enligt Aristoteles är nämligen ambition i likhet med besinning en av de moraliska dygderna. Det gäller att hitta rätt nivå på ambitionen, och den nivån är inte den samma för alla människor, och inte för samma människa under olika perioder av hennes liv. Och liksom när det gäller andra dygder, menar Aristoteles att vi människor är utrustade med förnuft och fri vilja, som gör att vi liksom kan justera in den där ambitionen i rätt läge och handla i enlighet med den.

Det där med att dygden, och alltså också ambitionen, är individuell, är en viktig detalj. Man kan alltså inte – eller, det är för det mesta föga lämpligt att lägga sig i en annan människas ambitioner, för de är hennes sak. Sen har vi förstås, även enligt Aristoteles, ett ansvar för varandra, och då kan man ju tänka sig att det finns tillfällen då man varsamt kan försöka ifrågasätta den andra människans överambition alternativt avsaknad av ambition.

Personligen har jag funderat ganska mycket på det här med ambitioner. För det är egentligen många gånger man liksom inte får ha sin ambition i fred. Antingen tycker folk att man har onödigt höga ambitioner, och att man ska tagga ner, eller så tycker de att man borde ha högre ambitioner. Och ibland hamnar man i en sån där ambitionsspiral som det kan vara svårt att hoppa ur, eftersom den inte enbart består av ens egen ambition, utan t.ex. den befattning man har förutsätter ambitioner man inte helhjärtat kan omfatta.

En annan sak är också hur ambitionerna uppfattas av omvärlden. Jag kan bli irriterad till vansinne ibland då folk tror att jag är förfärligt ambitiös. På sätt och vis är jag väl ambitiös, men definitivt inte i den grad som jag ibland uppfattar att andra uppfattar 🙂

Och nu kommer jag i tankarna in på Positivt Tänkande och ”du får vad du tänker”-rörelsen. Där är jag synnerligen ambivalent. För det stämmer ju bara delvis. Om man har en ambition och tänker att det är rimligt att nå den, och tänker att man kan, och jobbar aktivt för den saken, är det säkert bra och funkar ofta. Men om det positiva tänkandet inte styrs av förnuftet? Om jag skulle få för mig att bara jag tänker tillräckligt intensivt på att det kommer att bli så, så kommer jag att bli USA:s president en dag? Eller få Dalai Lama att bli kär i mig? Också positivt tänkande måste ha sina rimliga gränser… Dessutom ser jag en fara i det också, för man kan ju inte alltid styra sina tankar. Exempel: tänk INTE på en stor, orange apelsin. Vad tänkte du på då? … Tankar som vi inte vill tänka, kan också slå rot. Så om man skulle tänka att man får vad man tänker, skulle man som förälder bli galen av att inte tänka på att det kan hända olyckor med ens barn, för tänker man olyckorna kommer de ju att hända, och det blir helt tokigt att tänka på att man inte får tänka på det…

Men ambitioner, det ska man ha. I rätt mängd och vid rätt tidpunkt.

Och nu kan jag inte låta bli att länka till den här sången som jag tycker så mycket om:

httpv://www.youtube.com/watch?v=WQQUJlJZp_Y&feature=related