Från berättelse till legend till fabel, har Bodil Malmsten lett mig då jag fortsatt lyssna på boken om hennes barndom. Hennes reflektioner kring fabeln om syrsan och myran, och funderingarna kring vad hennes far ville säga henne med att skriva ner den berättelsen till henne satte verkligen igång min tankeverksamhet.
Fabeln handlar alltså, för den som inte kommer ihåg, om hur olika syrsor och myror är. Syrsan spelade sommaren lång, och gjorde sig inget bekymmer för den kommande vintern, medan myran slet i sitt anletes svett för att samla föda och bunkra upp. När det sen blev kallt och syrsan var utan mat, ville syrsan låna av myran, men se, det fick han/hon inte. Myran tyckte att syrsan kunde dansa i stället, och smällde igen dörren mitt framför näsan på den hungriga medvarelsen.
Det här ska föreställa en sedelärande berättelse, om att man ska slita och gno och göra rätt för sig, inte vara obekymrad och musicera och sånt. Jag håller med BM om att sensmoralen i fabeln är rent förskräcklig. Hur kul kunde den myran ha, där han/hon satt för sig själv och knaprade i sig av sitt goda, medveten om att syrsevännen svalt och frös?
Myran var oerhört taskig och obarmhärtig. Om jag skulle få skriva om slutet i fabeln i enlighet med min etik, skulle den se helt annorlunda ut. Myran skulle släppa in syrsan, sakligt förklara att det finns si och så mycket mat, om vi delar och håller igen lite ska det nog räcka åt oss båda. – MEN nästa säsong bör du förbereda dig lite bättre, kära syrsa. Kanske vi kan samarbeta på något sätt? Eller kanske du kan slå mynt av dina musikaliska talanger? Få andra varelser att betala med mat för att de får lyssna då du spelar? Och så samlar vi ett gemensamt förråd till nästa vinter. Tillsammans är vi starka, och helheten är mer än summan av delarna.
Och syrsan förstod, och höll med, och lovade bättra sig. Samtidigt som myran också insåg att musicerande och livsglädje också har ett värde. Inte hade det ju varit så givande att enbart ägna sig åt sin ohemula plikt att samla mat hela sommaren, inte titta vare sig till höger eller vänster, inte glädjas åt allt det vackra och den avkoppling sommaren skulle kunna bjuda på, vid sidan av allt jobb. Så nästa sommar skulle myran också tagga ner lite. De skulle ju hjälpas åt, nog skulle det ordna sig.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
ojojoj, nu fick du mig att tänka på min kära salig svärmor. När jag flyttade till den by där jag nu bor och inredde mitt arbetsrum/ateljé på vinden i huset vi då hyrde kom hon med en stor bonad eller vad man nu ska kalla det, 1 x 2 meter stort tygstycke på vilken någon målat blommor och fåglar mm och början på Matt 6:26 ”Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de” och bestämde ganska envist att den ska hänga på väggen i sagda rum. Senare har jag förstått att hon hade ett ganska komplicerat förhållande till allt vad tro och ja…sånt…heter…pga hennes släkts ivriga engagemang i diverse väckelserörelser nångång fordom..o s v..jag är inte så insatt. Men iallafall, lika rakt på sak som hon var när det gällde världsliga ting och vardagligheter, lika underbart tankeläsande och fingertoppskänslig var hon när det gäller de riktigt Viktiga Sakerna <3
Det kan jag gott tänka mig, Haje, fastän jag inte var så nära bekant med henne. Hon verkade liksom kärv och jordnära, men med hjärtat på rätta stället.
Ja, och faktum är att jag också tänkte på just det där bibelstället när jag skrev min betraktelse kring syrsan och myran…