Egentligen borde man söka rätt på en lämplig julgran innan snön faller. Om man har egen skog att ta en julgran ur, alltså. Maken brukar hålla ögonen öppna för potentiella granar mer eller mindre hela hösten, men Den Perfekta Granen brukar inte låta sig finnas. Varje år blir det att ta till någon form av nödlösning och ta hem en acceptabel gran.
Jag har visst bloggat om det här med granar nån gång för något år sen också, men det gör inget. Jag är alltså ingen stor grankritiker. Liksom med det mesta här i världen, är jag nöjd med rätt lite. – Granen blir nog fin sen när den blir klädd, som mommo brukade säga. Dessutom har man väldigt olika åsikter om hur en fin julgran ska se ut. Om jag får välja vill jag ha en rätt gles gran, med kraftiga, nästan raka grenar, som möjligen strävar en aning uppåt, så att pyntet hålls kvar. Inte en vid gran med en massa uppåtsvängda grenar. Men det finns andra som tycker att granar ska se ut så.
Och det där med glittret, sen. I början av makens och min gemensamma vandring i livet argumenterade vi en hel del kring hur glittret ska placeras. Om jag lägger glitter i granen, börjar jag oppifrån, vid stjärnan i toppen (och en stjärna ska det absolut vara), och låter glittret ringla ner så att det liksom fastnar några decimeter på grenarna här och där. Det tycker maken ser slarvigt ut. Han tycker att glittret antingen ska ringlas som en spiral runt granen, eller hänga rakt ner och möjligen avslutas som en cirkel runt de nedersta granarna. Håhåjaja. Nå, granar och glitter är inget att bråka om, tycker jag, så han får väl hänga sitt glitter bäst han vill. För det mesta har det varit han och barnen som har klätt granen.
Ljusseriens placering är en annan intressant sak. Om jag lägger ljusen i granen, lägger jag dem lite på måfå här och var och försöker få dem att stå någorlunda rakt upp. Sen är det bra. Men icke, om man får tro traditionerna från makens hem. Svärmor var så noga med ljusens placering, att hon antingen gick själv eller skickade nån annan ut till byvägen för att se hur ljusens symmetriska placering tog sig så där utifrån sett, på håll. Håhåjaja igen.
Nej, jag är verkligen ingen estet när det gäller granar, eller annat heller för den delen. Huvudsaken är väl att det ena och det andra fyller sin funktion, eller hur. Men julgran, det vill jag ha. En färgsprakande, personlig julgran, med lite allt möjligt i och alla möjliga tänkbara kulörer.
Och hunden och jag har sett ut tre potentiella julgranar 😉
Enligt gammal sed finns den perfekta julgranen alltid i grannens skog. Men eftersom alla (nåjo, dom flesta) är med på det, så jämnar det ju ut sig i slutändan.
Det ligger något i det där med grönare gräs…
Och jo, hemma är det också pappa som klär den och sedan rättar mamma till. Fast det kanske beror på att hon insisterar på att ha levande ljus. Vilket iofs nog har en högre mysfaktor än konventionella elljus.
Så är det också ofta här i byn, Gullvivan, att man har överseende med om grannen tar en gran, och så tar man en av grannen och så jämnar det ut sig. Men helst brukar vi försöka hålla oss på vår egen mark. Jag minns att vi hade levande ljus i granen nån gång när jag var liten, och visst är det vackert, men jag är så rädd för eldsvådor att jag nog inte skulle våga mig på det. Dessutom vill jag ha ljusen i granen brinnande mer eller mindre dygnet runt och då funkar det inte med levande ljus.
Granen är ett skilt kapitel. Det är ganska rigida traditioner runt den även i vår familj. Den tas in kvällen före julafton sedan husbonden satt den på fot. Det är min tvivelaktiga uppgift att sätta upp ljusserien, vilket inte är något jag ser fram emot. Avståndet mellan grenarna tenderar alltid att var för långt, så det blir svårt att få det bra. Sedan brukar dottern klä granen enligt samma mönster varje år.
Har ni en bra pall eller stege att stå på då, Kicki? Det har varit det största bekymret för mig då jag nån gång har försökt sätta ljusen i granen – att jag inte räcks.
En vanlig rund kökspall brukar jag ha, så det går nog bra. Men stjärnan, som också lyser, brukar husbonden få hjälpa till med.
Kanske jag bara är för rädd för att granen pickas 🙂