lever nog :)

Det börjar snart kännas som en klyscha att skriva ”oj, vad länge sen jag skrivit något blogginlägg”, men jag kan ändå inte låta bli att tänka så. Jag hade för mig att jag inte skrivit ett enda inlägg sen jag började jobba efter sjukledigheten, och det stämmer. Tyvärr har jag inte kommit mig för att läsa många blogginlägg heller, bara något enstaka, när jag sett att skribenten länkat till sitt inlägg på facebook. Jag som är en vän av många ord, har tydligen kunnat anpassa mig till facebooks kortare formulär med små trevliga uppdateringar om att folk har druckit morgonkaffe och att det regnar i Närpes och att lillen har börjat gå. Nej, jag är inte ironisk, jag gillar det faktiskt, det är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med många. Och jag uppskattar det vardagliga och för det allra mesta ”snälla”, att man på ett vänligt och ofta humoristiskt sätt delar små glimtar av sin vardag med varandra. Jag uppskattar också humoristiska bilder och tänkvärda citat som cirkulerar både där och här.

Jag mår bra, men orken är fortfarande begränsad. I februari-april jobbade jag 40 % och var 60 % sjukskriven. Från och med maj och två år framåt har jag beviljats deltid om 50 % och anhållit om delinvalidpension för viss tid, dvs. för de samma två åren. Det låter värre än det är, det kallas också rehabiliteringsstöd, men man anhåller alltså om den där pensionen som en ersättning för den tid man inte klarar av att jobba, när man inte längre har möjlighet till deltidssjukskrivning. ”Invalid” låter väldigt drastiskt, det får mig (och andra) att tänka på någon som är rörelsehindrad, och det är ju inte jag. Men min sjukdom är invalidiserande såtillvida att den i dagens läge omöjliggör heltidsjobb, och då ska vi inte tala om att man dessutom vill ha ett liv utanför jobbet och orka med det…  Jag tycker att det är fint att den här möjligheten finns, att det inte måste vara allt eller intet som gäller. Det är roligt att jobba lite, och se att det går bra. Men att jobba heltid känns som en fullständig utopi i dagsläget, det återstår att se hur det känns sen om två år. De två första veckorna i maj har ju dessutom varit kortare än vanliga arbetsveckor, så det är först inkommande vecka (är det en finlandism? men ni vet vad jag menar) som jag faktiskt ska jobba hela den där 50 procenten. Jag jobbar tre dagar per vecka, varav en dag hemifrån. När jag jobbade 40 % var det ungefär 5 timmar per dag, plus pauser, och nu blir det ungefär 6 timmar per dag plus pauser. Jag brukar ta en eller två rejäla pauser, vilket innebär att dagen tidsmässigt blir en full arbetsdag om man räknar från det att jag börjar tills jag slutar för dagen, men det är alltså inte lika intensiva dagar som när man jobbar heltid. Jag håller mig också för mig själv och deltar inte i gemensamma kaffe- eller lunchpauser. Jag har bara föreläst en gång i vår. Jag råkade ha turen att ha nätkurser inplanerade, så jag behöver inte undervisa i klass. Jag blir nämligen fortfarande fort väldigt trött och lätt förvirrad om jag måste umgås med många människor någon längre stund. Det gäller t.o.m. om det är familjemedlemmar och släktingar jag ska vara tillsammans med. Att umgås med en eller två, eller möjligen tre personer går bra, men blir det flera än tre blir det för många stimuli. Att läsa och ge feedback på uppgifter på nätet är en helt annan sak, då kan jag ta det i mindre portioner, liksom, och stänga av när jag inte klarar av mer.

Annars så äter jag och sover och går ut med hunden. Och gillar fortfarande att koppla av med att lyssna på ljudböcker och sticka sockor. Jag brukar försöka komma mig till gymmet två gånger per vecka. Ibland lagar jag lite mat eller gör någon annan hushållssyssla, men det blir inte mycket sådant. Orken är så begränsad. Jag har inte ens gått på sambatimmarna detta läsår, endast deltagit i någon enstaka övning för att kunna vara med om sambakarnevalen i Helsingfors, för sista gången, föreställer jag mig. Den infaller den 8.6 i år.

Men jag mår alltså bra, för det allra mesta. Och tänker att det är precis som vi lärde oss när jag började i ”sjukis” i tiderna – man kan uppleva att man har hälsa trots sjukdom. Jag har ju för länge sedan resignerat, och planerar inte in att jag ska orka med det ena och det andra, jag vet att det inte funkar så nu. Visst händer det att jag får lust att göra allt möjligt, jag har ju så lätt att bli ivrig och ryckas med, men jag försöker lägga band på mig och det går i regel bra.

För närvarande befinner jag mig i skären med hunden, och ska snart njuta av ett bastubad. Senare under dagen kommer familjen hit för att tjuvstarta morsdagsfirandet. På riktiga morsdagen ska vi till min syster för att fira tillsammans med våra föräldrar, men alla har inte möjlighet att närvara då, därför börjar vi redan i dag. Önskar alla en fin morsdag!