lever nog :)

Det börjar snart kĂ€nnas som en klyscha att skriva ”oj, vad lĂ€nge sen jag skrivit nĂ„got blogginlĂ€gg”, men jag kan Ă€ndĂ„ inte lĂ„ta bli att tĂ€nka sĂ„. Jag hade för mig att jag inte skrivit ett enda inlĂ€gg sen jag började jobba efter sjukledigheten, och det stĂ€mmer. TyvĂ€rr har jag inte kommit mig för att lĂ€sa mĂ„nga blogginlĂ€gg heller, bara nĂ„got enstaka, nĂ€r jag sett att skribenten lĂ€nkat till sitt inlĂ€gg pĂ„ facebook. Jag som Ă€r en vĂ€n av mĂ„nga ord, har tydligen kunnat anpassa mig till facebooks kortare formulĂ€r med smĂ„ trevliga uppdateringar om att folk har druckit morgonkaffe och att det regnar i NĂ€rpes och att lillen har börjat gĂ„. Nej, jag Ă€r inte ironisk, jag gillar det faktiskt, det Ă€r ett utmĂ€rkt sĂ€tt att hĂ„lla kontakt med mĂ„nga. Och jag uppskattar det vardagliga och för det allra mesta ”snĂ€lla”, att man pĂ„ ett vĂ€nligt och ofta humoristiskt sĂ€tt delar smĂ„ glimtar av sin vardag med varandra. Jag uppskattar ocksĂ„ humoristiska bilder och tĂ€nkvĂ€rda citat som cirkulerar bĂ„de dĂ€r och hĂ€r.

Jag mĂ„r bra, men orken Ă€r fortfarande begrĂ€nsad. I februari-april jobbade jag 40 % och var 60 % sjukskriven. FrĂ„n och med maj och tvĂ„ Ă„r framĂ„t har jag beviljats deltid om 50 % och anhĂ„llit om delinvalidpension för viss tid, dvs. för de samma tvĂ„ Ă„ren. Det lĂ„ter vĂ€rre Ă€n det Ă€r, det kallas ocksĂ„ rehabiliteringsstöd, men man anhĂ„ller alltsĂ„ om den dĂ€r pensionen som en ersĂ€ttning för den tid man inte klarar av att jobba, nĂ€r man inte lĂ€ngre har möjlighet till deltidssjukskrivning. ”Invalid” lĂ„ter vĂ€ldigt drastiskt, det fĂ„r mig (och andra) att tĂ€nka pĂ„ nĂ„gon som Ă€r rörelsehindrad, och det Ă€r ju inte jag. Men min sjukdom Ă€r invalidiserande sĂ„tillvida att den i dagens lĂ€ge omöjliggör heltidsjobb, och dĂ„ ska vi inte tala om att man dessutom vill ha ett liv utanför jobbet och orka med det…  Jag tycker att det Ă€r fint att den hĂ€r möjligheten finns, att det inte mĂ„ste vara allt eller intet som gĂ€ller. Det Ă€r roligt att jobba lite, och se att det gĂ„r bra. Men att jobba heltid kĂ€nns som en fullstĂ€ndig utopi i dagslĂ€get, det Ă„terstĂ„r att se hur det kĂ€nns sen om tvĂ„ Ă„r. De tvĂ„ första veckorna i maj har ju dessutom varit kortare Ă€n vanliga arbetsveckor, sĂ„ det Ă€r först inkommande vecka (Ă€r det en finlandism? men ni vet vad jag menar) som jag faktiskt ska jobba hela den dĂ€r 50 procenten. Jag jobbar tre dagar per vecka, varav en dag hemifrĂ„n. NĂ€r jag jobbade 40 % var det ungefĂ€r 5 timmar per dag, plus pauser, och nu blir det ungefĂ€r 6 timmar per dag plus pauser. Jag brukar ta en eller tvĂ„ rejĂ€la pauser, vilket innebĂ€r att dagen tidsmĂ€ssigt blir en full arbetsdag om man rĂ€knar frĂ„n det att jag börjar tills jag slutar för dagen, men det Ă€r alltsĂ„ inte lika intensiva dagar som nĂ€r man jobbar heltid. Jag hĂ„ller mig ocksĂ„ för mig sjĂ€lv och deltar inte i gemensamma kaffe- eller lunchpauser. Jag har bara förelĂ€st en gĂ„ng i vĂ„r. Jag rĂ„kade ha turen att ha nĂ€tkurser inplanerade, sĂ„ jag behöver inte undervisa i klass. Jag blir nĂ€mligen fortfarande fort vĂ€ldigt trött och lĂ€tt förvirrad om jag mĂ„ste umgĂ„s med mĂ„nga mĂ€nniskor nĂ„gon lĂ€ngre stund. Det gĂ€ller t.o.m. om det Ă€r familjemedlemmar och slĂ€ktingar jag ska vara tillsammans med. Att umgĂ„s med en eller tvĂ„, eller möjligen tre personer gĂ„r bra, men blir det flera Ă€n tre blir det för mĂ„nga stimuli. Att lĂ€sa och ge feedback pĂ„ uppgifter pĂ„ nĂ€tet Ă€r en helt annan sak, dĂ„ kan jag ta det i mindre portioner, liksom, och stĂ€nga av nĂ€r jag inte klarar av mer.

Annars sÄ Àter jag och sover och gÄr ut med hunden. Och gillar fortfarande att koppla av med att lyssna pÄ ljudböcker och sticka sockor. Jag brukar försöka komma mig till gymmet tvÄ gÄnger per vecka. Ibland lagar jag lite mat eller gör nÄgon annan hushÄllssyssla, men det blir inte mycket sÄdant. Orken Àr sÄ begrÀnsad. Jag har inte ens gÄtt pÄ sambatimmarna detta lÀsÄr, endast deltagit i nÄgon enstaka övning för att kunna vara med om sambakarnevalen i Helsingfors, för sista gÄngen, förestÀller jag mig. Den infaller den 8.6 i Är.

Men jag mĂ„r alltsĂ„ bra, för det allra mesta. Och tĂ€nker att det Ă€r precis som vi lĂ€rde oss nĂ€r jag började i ”sjukis” i tiderna – man kan uppleva att man har hĂ€lsa trots sjukdom. Jag har ju för lĂ€nge sedan resignerat, och planerar inte in att jag ska orka med det ena och det andra, jag vet att det inte funkar sĂ„ nu. Visst hĂ€nder det att jag fĂ„r lust att göra allt möjligt, jag har ju sĂ„ lĂ€tt att bli ivrig och ryckas med, men jag försöker lĂ€gga band pĂ„ mig och det gĂ„r i regel bra.

För nĂ€rvarande befinner jag mig i skĂ€ren med hunden, och ska snart njuta av ett bastubad. Senare under dagen kommer familjen hit för att tjuvstarta morsdagsfirandet. PĂ„ riktiga morsdagen ska vi till min syster för att fira tillsammans med vĂ„ra förĂ€ldrar, men alla har inte möjlighet att nĂ€rvara dĂ„, dĂ€rför börjar vi redan i dag. Önskar alla en fin morsdag!

0 reaktioner pĂ„ ”lever nog :)”

  1. Trevligt att höra frÄn dig igen! Att du mÄr bÀttre Àr ocksÄ bra och nu blir det snart sommar och sol, som möjliggör trivsam vistelse i skÀren.

    1. Tack, Kicki! I sommar ska jag verkligen vara hÀr och njuta sÄ mycket som möjligt, det Àr hÀrligt att det Àr öppet vatten igen sÄ att jag kommer mig ut till ön. En och annan snödriva gömmer sig fortfarande hÀr pÄ skuggiga stÀllen, men som du skriver, snart Àr det sommar!

  2. Trevlig morsdag o trevligt att fĂ„ ett livstecken! Jag har saknat att engagera mig i en intressant kvinnlig bloggskribent, det har varit vĂ€l manstarkt under din frĂ„nvaro. Inget ont i det men inte sĂ„ bra för jĂ€mlikheten o balansen. Det Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt att veta vad man ska sĂ€ga eller skriva för att undvika ”stiga pĂ„ en mina” eller ”bryta en skör gren”, dĂ„ man sjĂ€lv inte fullt förstĂ„r lĂ€get el varit i samma situation. Jag vet int om det stjĂ€lper el hjĂ€lper att berĂ€tta att det kunde varit tvĂ€rtom, o att tĂ€nka hur situationen hade varit att bli utbrĂ€nd i privatlivet…

    1. Tack för de orden, Miisu! I mitt fall Ă€r privatlivet minst lika stor orsak till utbrĂ€ndheten, men eftersom varje mĂ€nniskas situation Ă€r en kombination av bĂ„de jobb och annat kan de olika delarna i ens liv inte undgĂ„ att pĂ„verka varandra. Oberoende av orsaken Ă€r det verkningarna som har störst betydelse – om man inte fungerar ”som man ska” kan man inte heller jobba för fullt.

LĂ€mna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *