den gröna klänningen

Idag, när jag skulle äta frukost och kokade tevatten på vår blygsamma spis vid sommarstugan, fick jag en tydlig flashback av hur sommaren kändes då jag var ca 7 år. Jag tror att det var sommaren 1970, då jag var sju år och hade gått ut ettan. Det känns som att den sommaren var lång och varm. Och på något sätt inbillar jag mig att min familj och jag var vid vårt sommarställe, som vi kallade Lillastugan, från första juni till sista augusti. Så var det säkert inte. Men pappa sa också häromdagen att det var så enkelt förr, när skolorna alltid slutade sista maj och började första september. Man (läs: han och andra lärare) visste precis vad de hade att hålla sig till. – Men, invände jag, ni måste väl ändå förbereda er inför följande läsår, och städa undan efter föregående, osv.? Jodå, blev svaret, men det var mest föreståndaren (dvs. pappa, när det gällde ”hans skola”) som hade sånt jobb, med schemaläggning.

För mig känns det lite märkligt, om det faktiskt var så att lärarna kunde hålla ledigt så länge, och sen sorglöst gripa sig an nästa läsår som om ingenting hade hänt. Jag jobbar ju som universitetslärare, och i mitt jobb består merparten av lärarjobbet av det man gör utanför klassrummet. Det är på sin höjd 25 % av mitt undervisningsrelaterade jobb som försiggår i (fysisk eller virtuell) klass. Men, det var förstås annorlunda att vara folkskollärare under 1960-talet än det är att vara universitetslärare idag. Då kanske också lärarna kunde sina ämnen så att de inte behövde läsa in sig massor på förhand, t.ex. Jag hann ju aldrig så långt i mina avbrutna klasslärarstudier att jag skulle ha planerat annat än delar av en lektion, och därifrån är steget långt till att planera ett helt läsår…

Nåja, det var inte jobb jag skulle skriva om, utan känslan av sommar. Jag undrar om det var kombinationen av solsken, träväggar och kokande vatten som triggade barndomens sommarkänsla? I alla fall såg jag framför mig hur jag steg upp på morgonen, ivrig att gripa mig an en ny dag. Undrar om jag ens åt frukost? Förmodligen, men det minns jag inte. Jag minns att jag grabbade tag i min ljusgröna, ärmlösa frottéklänning. Den hade inte såna där ”spagettiaxelband”, jag tror inte man hade såna på den tiden, utan den var liksom ärmlös som när man tänker sig att man syr ihop ett framstycke och ett bakstycke och struntar i ärmarna. Kring ärmhålen var det nån form av vita kantband. Och sen sprang jag, barfota som alltid, iväg till mommos så fort benen bar mig. Lillastugan ligger inte vid vattnet, utan är byggd i skogsbrynet på mommos och moffas tomt inne i byn. Den finns kvar, men omgivningarna har förändrats rejält, bl.a. lät mommo hugga ner min barndoms skog och sålde virket…

Det var så roligt att besöka mommo och moffa, i all synnerhet under somrarna, då de hade ”Sverigesfrämmande”. ”Främmandet” var mina mostrar och morbröder som bodde i Stockholm, men troget kom hem varje sommar, så småningom i sällskap av sina respektive, och med ett och annat barn i släptåg också, vad tiden led. Nu känns det som att Sverigesfrämmandet var där hela somrarna. Det var de ju inte. Förmodligen handlade det om några intensiva veckor i juli. Under de veckorna var det i regel full rulle, då mommo (och moffa, förstås, men att moffa kallade sin k. hustru för ”baasin” säger en hel del om vem det var som bestämde) hade inplanerat vad som skulle göras och åtgärdas, när flera hjälpande händer fanns på plats.

Inte minns jag så mycket av vad som hände just sommaren 1970, men jag vet att min ettåriga syster och jag badade i en plaskbassäng på gården, det finns det bildbevis på. 🙂 Ja, och att hon brände sig rejält på ett elektriskt värmeelement och måste bli omplåstrad av hälsosystern och ha bandage i flera dagar. Det är ett mindre trevligt minne, stackars henne.

Jag antar att flera barndomssomrar är sammankopplade till ett varmt skimmer. När Sverigesfrämmandet var på plats kunde man få åka med till Kastet, småbåtshamnen, för att ta sig ett dopp. Någon badstrand fanns inte. Visst hände det att någon förälder också kunde skjutsa en till Kastet, men jag minns liksom mest att det var Sverigesfrämmandet som tog hand om den typen av utfärder. Och stadsutfärder, då vi alltid skulle till Saluhallen. Tänk, nu när jag skulle kunna besöka Saluhallen i princip så ofta jag vill utan att någon behöver skjutsa mig – då blir det väldigt sällan av.

Och vi åt säkert lösglass på torget också. Jag ville helst ha chokladglass. Jag åt för all del andra sorters glass också, men vanilj var liksom så vanligt och tråkigt, och jordgubbsglass har jag aldrig varit särskilt förtjust i. Undrar om det fanns fler än tre sorters lösglass då? Det är i alla fall de tre sorterna jag minns. Och att någon lärde mig att man ska trycka till glassen vartefter man äter, så att man får glass ända ner i bottnen på struten. Jag tror det var pappa.

”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland var en absolut favorit. Det var ju precis så det skulle vara, så där som hon sjöng!

httpv://www.youtube.com/watch?v=3XQenCCjkgE

0 reaktioner på ”den gröna klänningen”

  1. Så kul att minnena ”ploppar opp” ( för andra än mig)och att du skriver ner dem åt oss att läsa :)Trevlig sommar Yvonne!

  2. Oj, jag hade missat det här inlägget! Det låter trevligt med dina sommarminnen.
    Vi brukade också ha Sverigesfrämmande, min faster med familj. Det var alltid kul att vara med dem en vecka i deras lilla stuga. Vi ”badade”, som de kallade det, alltid när det var tillräckligt varmt. Annars spelade vi kort eller lekte på gården.

    1. Tack, Kicki! Undrar hur många simtag man ska ta för att det ska räknas som att man simmar och inte bara badar, om man är från Sverige? 🙂 Vi spelade också kort. Och kastade pil. Jag är fortfarande urusel på att kasta pil, men det är roligt ändå 🙂

  3. Hej.
    Det är väl nog livets törnar som gör att ivern lite mattas av.
    Jag kan nu som vuxen ibland få stunder som jag tänker: Va bra allting är…jag drar några djupa andetag och riktigt njuter av att
    ALLT är bra.Tidigare har jag haft lite ”skräcken om hörnet”,
    njut int, man vet aldrig vad som händer imorgon.
    Och DET ÄR TUNGT, att ständigt vara i katastrofberedskap.
    Vi ska ju leva i nuet.
    Jag brukar tänka att LIVET BÄR!

    1. Vad fint skrivet, yllestrumpan! Livets törnar kommer emot, det har du rätt i. På många olika sätt. Jag har inte riktigt kommit så långt som du, att jag kan tänka att ALLT är bra, men nog att ”det är bra nu”, och njuta. De som träffar mig ofta säger också att det är flera år sen jag såg ut att må så här bra. Livet bär, också när vi vilar i det och inte orkar springa <3 Kram!

  4. härligt med ljuva barndomsminnen, tänk, man kan t.o.m. minnas dofter och smaker även om åren gått, och som jag minns det så fanns det bara idel solsken och roliga dagar på den tiden, men det är väl det man minns bäst, eller vill minnas kanske, säkert hände ett o annat mindre trevligt också, men man har väl förträngt det då, åtm. jag. kanske det har att göra med min positiva livssyn.

    1. För mig är det också så att de glada och fina sakerna överväger, och det finns många ljusa minnen att fortsättningsvis ösa glädje och styrka ur. Sen finns det annat som jag t.o.m. har varit tvungen att få bearbeta i terapi för att komma ifrån, trauman som förstört mer än jag tidigare insett, trots min positiva livssyn…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *