fbpx

sommarens faror

Det finns två vardagliga saker som jag har stor respekt för. Nästan så att jag kan vara överdrivet rädd för det ena och det andra ibland.

Den ena saken är elden. Jag är rädd för att bränna mig, och för att det ska börja brinna. ”Bränt barn skyr elden”, säger ordspråket, och det lär visst stämma på mig. Inte så att jag skulle ha blivit allvarligt brännskadad, men brännskrämd, om man kan säga så. Mamma har berättat att jag var väldigt nyfiken på brinnande ljus när jag var liten. Då var det något ljushuvud (!) som sa att hon ska låta mig peta på ljuslågan så att jag bränner mig, så aktar jag mig nog i fortsättningen. Och så blev det. Om det sen var så bra är en annan sak. Jag var ju ett Mycket Känsligt litet barn, och tog det där med att bränna mig mycket hårt. Inte så att jag minns hur det var, men så att jag fortfarande är en Tant som är Rädd för Eld. Visst tänder jag tändstickor, men alltid med en liten rysning inombords. Och visst lagar jag mat, men om jag ska ta ut något varmt ur ugnen och formen ser krånglig ut, ropar jag gärna på maken, som är lite tuffare när det gäller att handskas med heta saker. Och om jag ska sova på något främmande ställe har jag svårt att kunna slappna av om det inte finns en brandvarnare i sovrummet. I går kväll, när jag hade lagt mig, kom jag på att jag borde kolla batteriet till brandvarnaren, men lyckades tänka ”jag gör det i morgon” och somnade. En ny påminnelse om eldens förtärande kraft nådde mig då jag bläddrade i ”nyheterna” på facebook och såg att en medlem i vårt nordiska online stickcafé hade blivit av med ALLT i en brand i natt. Men alla familjemedlemmar klarade sig, som tur var. Det tog fem minuter för huset att bli övertänt, de hann inte rädda något annat än sig själva… Och så stod det i gårdagens Blad att man borde ha en släckningsfilt vid sommarstugan. Det har inte vi… undrar om jag borde be maken skaffa en, för släckningsfilten vi har hemma kan ju behövas där?

Den andra saken är vattnet. Om det finns något jag är ännu mer rädd för än eldsvådor, så är det drunkning. I det sammanhanget kan jag nämna en mindre trevlig anekdot, som jag hört berättas av olika personer, intressant nog med olika människor i huvudrollerna. Första gången jag hörde historien berättas var det mommo som återgav den. Jag var liten, och en av mostrarna skulle vakta mig då mamma och pappa var ute på något ärende. I ett obevakat ögonblick hade jag lyckats ramla i en vattentunna, som mommo och moffa hade vid stugknuten. Som tur var råkade ”Strandin”, en äldre bysbo, komma på besök och hann se vad som hände och dra upp mig, så allt slutade lyckligt. Mostern hade varit utom sig av förtvivlan över att det kunde hända, och de vågade aldrig berätta för mamma och pappa vad som hänt. Det här skulle ju kunna förklara varför jag är så livrädd för att drunkna. Frånsett att jag fortfarande är väldigt känslig, när det gäller vissa saker, och definitivt har tagit åt mig all skrämselpropaganda man blev utsatt för som barn om hur farligt det är med vatten.

Men en intressant detalj är att jag alltså hört samma historia i en annan variant, där det var mamma som skulle passa en av sina systrar, som trillade i den där vattentunnan. Och då var det likaledes Strandin som drog upp henne. Antingen har Strandin räddat två små töser ur samma tunna, eller så är det någon som mindes fel…

I alla händelser är vatten både härligt och farligt. Ta vara på varandra i midsommar, och kolla brandvarnaren!

0 reaktioner på ”sommarens faror”

  1. Huuvaliigen att nästan drunkna i en vattentunna! Undra på att du är rädd för vatten. Jag tycker inte heller så mycket om att vara på sjön. Djupt vatten är skrämmande.

  2. Barn är mycket intresserade av både eld och vatten men det är farliga leksaker.. också för vuxna människor, speciellt i midsommarhelgen. Det regnar nu och släcker eldarna! Trevlig midsommar!

    1. Så är det… hoppas på att det inte händer några dödsolyckor under midsommaren i år. Trevlig midsommar till dig också,lma7, jag tror att det blir sol i morgon!

  3. Upplevelsen av rädsla är den samma för oss alla medans objekten varierar. För mig betyder vattnet trygget o ro. Jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer att drunkna utan upplever att vattnet/havet/sjön vill mig inget illa. Däremot har vandring i livets törnskog gjort mig väldigt rädd för att skuldsätta mig, både bokstavligen o bildligen. Det begränsar tyvärr livsutrymnet o stannar farten, för i egen regi o endast med eget kapital är det ensamt o går i snigelfart. Men vi ska inte glömma bort att njuta med måtta av den ofarliga tiden nu när det är så ljust o allt blommar o grönskar. Trevlig midsommar!

    1. Tack Miisu, hoppas att du också har en fortsatt trevlig helg! Jag tror också att du har rätt i att våra upplevelser till stor del ”utser” våra rädslor. Även om man ibland inte kan förklara varför man är rädd för det ena eller det andra. Och njuta av den ljusa tiden, det ska vi!

  4. hu-a-då….. jag har nog stor respekt för både eld och vatten, men av dessa två faror du beskriver är jag nog mera rädd för att drunkna än att elden ska ta mej, nog för att sistnämnda kan ske fortare eftersom det är sällan jag håller till i vatten, landkrabba som jag är. här kollar vi nog brandvarnarna med jämna mellanrum och tack o lov har inget oväntat ännu hänt.

    1. Här har inte heller något hänt, men en gång skulle det ha kunnat vara nära, då jag hade gått och lagt mig och av någon outgrundlig anledning glömt att släcka ett ljus som jag tände då vi hade gäster. Jag brukar alltid stiga upp och gå på wc nån gång under natten, och när jag även den natten var uppe och vandrade undrade jag varför i all sin dar det lyste i vardagsrummet… Ljuset hade brunnit ner så att ljusmanschetten hade fattat eld! Ljusstaken var av glas, men ändå…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.