Under den senaste tiden har flera av mina blogginlägg kommit att handla om vad jag har läst eller håller på att läsa. Idag är jag också inne i böckernas värld, liksom igår i arbetets tecken. Dagens bok är psykologiklassikern ”Den fullbordade livscykeln” av Erik H. Erikson. Närmare bestämt den nyare utgåvan (som inte heller längre är så ny) med tilläggskapitel skrivna av Joan M. Erikson.
Eriksons åtta åldrar var bekanta för mig från tidigare studier, antagligen kurser i psykologi. Jag har för mig att jag har kunnat dem utantill, alltså vilket åldersspann de ungefär ska motsvara, och vad man pendlar mellan i en viss ålder och vilken dygd man uppnår om man på ett lyckat sätt (vet inte om det är rätt uttryck) tar sig igenom de svårigheter som den aktuella åldern och dess utvecklingsstadium brukar medföra. Jag tycker att sånt här är oerhört intressant, även om jag vill betona att det finns en hel del individuella variationer i hur man upplever det ena och det andra.
Anledningen till att jag läste den här boken var en artikel som jag håller på med. Under finslipandet av manuskriptet funderade jag varifrån jag plockat in begreppet ”epigenes” i min doktorsavhandling. Och att jag började fundera på den saken berodde i sin tur på att professor Helena Hurme i sin avskedsföreläsning vid ÅA i Vasa talade en hel del om epigenetik. När jag satt där i auditoriet drog jag mig till minnes att jag skrivit att rötterna till människans dygder finns i hennes epigenes, och jag undrade alltså varifrån jag tog det påståendet. Det visade sig vara ur en avhandling av Gunilla Hvarfner som i sin tur hänvisar till E. H. Erikson. Och nu har jag alltså läst Erikson (igen). Men jag vet inte riktigt på vilket sätt jag ska nämna saken i artikeln. Det får jag fundera på en annan dag, nu är det färdigjobbat för den här dagen.
Jag tycker alltså att det är intressant med människans utveckling. Och att lära mig mer och mer om Människan, det har jag säkert påpekat i många inlägg. Enligt Erikson befinner jag mig i vuxenåldern, som också är den ”längsta” av de åtta, numera nio åldrarna. Den nya dygd som uppstår ur ”medelålderskriserna” (min parallell, inte Eriksons) är omsorg. Att ta hand om och bry sig om de personer, produkter och idéer som man har lärt sig att tycka om. Det tror jag stämmer bra. Jag minns att jag, när jag var i 30-årsåldern och gick min vårdutbildning och pluggade de där åtta åldrarna, tänkte att jag stod med en fot i den sjätte åldern (tidig vuxenålder) och en fot i den sjunde åldern (vuxenåldern), jag kände igen mig i båda två. Anmärkningsvärt nog känner jag nu också igen mig inte bara i det som ska känneteckna den sjunde åldern, utan också den åttonde – och t.o.m. den nionde (som rör människor över 80 eller 90 år). Det bekräftar det som jag tänkte för en tid sen, att jag ibland känner mig som 80. I vissa avseenden, alltså. Jag kan givetvis inte göra anspråk på att besitta den livsvisdom som en 80-åring har. Men många av de tankar och känslor som sägs prägla den äldre eller ”äldre äldre” är sånt som känns högaktuellt för mig. Undrar hur jag kommer att se på den saken, om jag fortfarande lever efter 30-40 år? Den som lever får se 🙂
Intressant, men jag har inte den blekaste aning om vilken av de 8-9 åldrarna jag befinner mig i, säkert en blandning av dem alla!? 😉
Det tror jag att vi på sätt och vis alla gör, lma7 🙂 Men annars så är de åtta åldrarna spädbarnsåldern, småbarnsåldern, lekåldern, skolåldern, tonåren, de tidiga vuxenåren, vuxenåren och ålderdomen. Och när Erikson med fru själva blev 80+ kom de alltså på att det också finns ett nionde stadium, en ålder till för de ”äldre äldre”, vilket man ofta beaktar i äldrevårdsforskning numera. Om man (väldigt kategoriskt) tänker sig att ålderdomen börjar vid 65, så är det förvisso rätt stor skillnad mellan att vara 65 och att vara 90, fastän man skulle må bra. Livet saktar obönhörligt in för 90-åringen, om det inte gjort det tidigare, och det var den saken som Eriksonarna inte ansåg sig riktigt ha kunnat fatta när de själva var medelålders och som mest verksamma med att föreläsa osv. i psykologi. Det som i tiderna var nytt när Erikson la fram sina åtta åldrar var att han insåg att människan utvecklas hela livet, inte enbart under barndomen och tonåren, vilket man tydligen tidigare hade utgått ifrån.
Det är inte riktigt klokt att medelålders och yngre människor ska skriva påståenden om ålderdomen, för det vet de inte så mycket om innan de själv är där… Inte ens jag som är 70+++ vet hur det är/blir att vara äldre äldre, ifall jag lever så länge! 🙂
Så sant, lma7… man kan försöka förstå, observera och fundera hur det skulle vara, men VETA kan man ju inte göra. Det var just det som Eriksons insåg, och kände sig lite ”korkade”, om jag uttrycker mig vanvördigt, när de insåg det. Ändå var det intressant att läsa och konstatera att vissa av de saker som är mest aktuella för äldre och äldre äldre redan känns aktuella för mig. Även om det säkert blir på ett annat sätt om och när jag kommer så långt! Men det visar också på det där som bokens titel en smula skämtsamt och ironiskt också visar på: ”den fullbordade livscykeln” – man vet ju liksom inte att ens livscykel är fullbordad förrän när man har dött 🙂 och samtidigt är det så att eftersom det är en cykel, inte en linje, så rör man sig fram och tillbaka i cykeln, det är inte en absolut rak väg från det ena till det andra.
Det där med livscykel betyder väl att ju längre man lever desto mera närmar man sig spädbarnsstadiet? Jag har lite börjat märka vartåt det lutar för min del! Men senare blir det väl så att det är bara andra som märker att jag håller på och blir ”barn på nytt”! 😉 Det där är ju också individuellt, vi åldras inte alla på samma sätt!
Jo, lma7, det nämndes om det där också, om att ”bli barn på nytt” och hur man har sett på det genom tiderna. Visst är det individuellt med åldrandet som med allt annat mänskligt, även om det finns vissa mönster som tycks komma igen.