I går gällde det alltså att försöka hinna vila tillräckligt för att orka med en ny arbetsvecka. Vilken tokig formulering, förresten, vadå ”hinna vila”? I alla händelser gjorde jag det. Hann, och vilade. Och promenerade. Mina idealiska lediga dagar innehåller mycket sömn och vågrätt läge, en rejäl dos stickning och så förstås dessa eviga (ljud)böcker som grädde på moset.
Som så ofta under veckosluten, blev det en 12 timmars natt för mig. Inte sover jag som en stock i 12 timmar, men sover i huvudsak, kan man väl säga. Jag sover sällan särskilt tungt. Idag läste jag emellertid en intressant notis om när man ska gå och lägga sig – man ska räkna 90-minuterspass fram till dess att man ska stiga upp. Det har jag inte gjort, medvetet alltså, men i min strävan att finna balans i tillvaron har jag lovat mig att jag ska gå och lägga mig ungefär 9 timmar innan jag ska stiga upp. Jag somnar ju aldrig omedelbums, så att lägga sig 8, eller 7 timmar innan jag ska upp kan vara stressande. Men om jag lägger mig 9 timmar innan jag ska stiga upp, kan jag lugnt lägga mig ner och veta att jag kommer att ha alla möjligheter i världen att hinna sova de där 7-8 timmarna som det sägs att vuxet folk behöver. Det funkar bra för mig, så jag kommer att fortsätta med samma koncept. Och önskar att jag hade haft möjlighet att göra det också när barnen var mindre, och t.ex. när jag jobbade på sjukhuset. Då hade jag kanske inte behövt köra mig så i botten som jag nu av olika orsaker gjorde. Depression hade jag förmodligen drabbats av ändå, eftersom den troligen har legat på lur i årtionden. Fast det vet man ju aldrig, det förargliga och intressanta är att man aldrig har möjlighet att återvända och göra om saker och ting.
Längden på promenaderna varierar. Om jag går både morgon- och kvällspromenad med hunden blir det minst 5 km per dag. Om någon annan tar hand om endera hundpromenaden kan det bli mindre för mig. 5-8 km är en vanlig dagsdos. I går blev det ca 6 km sammanlagt.
Och så stickade jag ett par varv på sjalen som jag gör som ett beställningsarbete, fäste trådar på ett par sockor som är färdiga och snart ska överraska mottagaren. Om jag prackar på folk sockor som de inte vill ha, får de givetvis i sin tur ge dem vidare… men visst blir jag glad om folk gillar det jag stickat och har användning för det. Så stickade jag vidare på ett annat par sockor. Jag har ungefär ½ socka kvar att sticka på det paret.
Den aktuella ljudboken heter ”Gone girl” (trots att den är i svensk översättning) av Gillian Flynn. Den är konstig. Jag vet inte om jag ska gilla den eller inte. Men den går liksom inte att sluta läsa/lyssna på heller, man vill veta hur det gick. Jag har ungefär en timme kvar att lyssna (av knappt 19½ timmar). Kanske jag får veta hur det gick i kväll.
Hur brukar du göra med en bok som inte riktigt faller i smaken? Det känns lite harmligt att bara lämna den åt sitt öde då man får bara en e-bok i veckan. Jag har i alla fall börjat göra det någon gång då det riktigt tar emot och har i stället en vanlig bok som reserv.
För det mesta brukar jag ha överseende med att jag inte riktigt gillar boken och snällt läsa den ändå, Kicki. Men det har faktiskt hänt två gånger, om jag minns rätt, att jag rätt snart har märkt att det här verkligen inte är något jag vill läsa och då har jag lämnat den. Visst är det förargligt att man inte får säga ”usch, den här motsvarade inte mina förväntningar, jag vill låna en annan i stället!”