Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Annette tyckte att det kändes extra spännande att vakna till den här julaftonen, fastän hon var vuxen numera. 20 år, närmare bestämt. Men det var första gången hon hade hundväckning på julafton. Ufo var lite onödigt morgonpigg. Han var van vid att hans husse steg upp klockan sex varje morgon när han skulle till jobbet. Pekka var en morgonmänniska, som sov högst en timme längre när han var ledig. Oftast steg han upp klockan sex oberoende av om han skulle jobba eller inte, och oberoende av hur länge han varit uppe kvällen innan. Han kunde helt enkelt inte somna om när han vaknat. Annette var definitivt ingen morgonmänniska. Hon kunde sova hela förmiddagen om hon var ledig. Det var inte så lätt att få Ufo att förstå detta. Men hon hade kommit på att om hon gav honom hans morgonmål och sen gick ut en liten runda, så kunde han nog acceptera att de gick och la sig igen när hon var ledig. Annars hade Annette kommit fram till att det var lika bra att sätta igång med studieuppgifterna efter morgonpromenaden, hon hade ju faktiskt ofta möjlighet att vila senare om hon inte skulle till universitetet. Ufo hade också gjort att hon började lägga sig tidigare om kvällarna. Kanske det var bara bra, fast det kändes lite tråkigt för henne som alltid tyckt om att vara uppe och pyssla eller bara sitta och njuta sent på kvällen.
Dagen till ära fick Ufo också extra god frukost. På eftermiddagen skulle de fara till Annettes föräldrar och stanna där över julhelgen. Det var första gången Ufo skulle besöka föräldrahemmet. Annettes mamma skulle hämta dem vid ettiden, så att de skulle hinna gå i julbönen klockan tre med de övriga familjemedlemmarna.
Annette beslöt att ta en lång julpromenad. Först tänkte hon i alla fall besöka Pekka och ge honom lite julchoklad. Tyvärr öppnade ingen när hon ringde på porttelefonen, och han svarade inte heller i sin mobil. Annette skickade ett textmeddelande med en hälsning, och gav sig sedan ut på en lång strandpromenad i det vackra vädret. Det hade börjat ljusna, marken var täckt av ca 10 cm snö och några solstrålar tittade fram mellan molnen.
De promenerade förbi alla övergivna båtbryggor, förbi fängelset och sjukhuset och vidare så långt strandpromenaden sträckte sig. Ufo gick som vanligt med nosen i marken, snusade och verkade obekymrad, men Annette undrade vad som riktigt rörde sig i hans tankar. Det märktes att han blev både ivrig och orolig när de inte kom in i huset där han bott största delen av sitt liv. Plötsligt pep telefonen till. ”God jul till er också. Jag är ute på landet hos min mamma, ska fira jul här. Sköt om er h. Pekka.”
– Vad skönt, då hade det åtminstone inte hänt honom något, tänkte Annette. Och vad bra att han inte är ensam över jul.
Promenaden tog nästan en timme. När de kom hem, kollade Annette att hon hade packat allt, och satte sig sedan vid köksbordet och tog en skinksmörgås. Det var ungefär en timme kvar tills hennes mamma skulle komma. Hon läste tidningen på internet och funderade på varför i all sin dar någon skulle vilja köpa lättpotatis. Annette hade aldrig varit särskilt förtjust i potatis, och tänkte att den som inte ville få i sig så mycket kolhydrater kanske helt enkelt kunde äta mindre potatis. Fast det var väl inte så enkelt om man verkligen tyckte om potatis. Annette hade en känsla av att man liksom inte kunde tycka om potatis på riktigt, att det var sånt som vuxna bara påstod att de gjorde, för att man skulle ta för sig och äta upp. För att potatis var billig och bra mat som dög utmärkt åt våra fäder och deras fäder osv., och det duger nog åt oss också. Fast vad visste hon. Smaken är ju som bekant delad.
Det ringde på dörren.
– Oj, är klockan redan ett, tänkte Annette.
– Boff, sa Ufo och gick fram till dörren med en avvaktande min. Annettes mamma och Ufo hade bara träffats en gång tidigare. När Annette öppnade dörren och mamman och hon hälsade och kramades, såg Ufo en smula avvaktande ut, men viftade försiktigt på svansen. Sen var det hans tur att hälsa. Han snusade på mamman och verkade ge sitt accepterande till att det här var en människa som det var helt ok att släppa in.
Annettes mamma tog ett par av väskorna, och Annette kopplade Ufo.
– Nu ska vi åka bil, sa hon. Tycker du om att åka bil?
Ufo tittade outgrundligt på henne, och följde med lika snällt som vanligt.
Ufo fick sitta på golvet framför baksätet. Det var lite trångt, men han fogade sig villigt i arrangemanget.
– Kanske det är bäst att vi stänger av radion, sa Annette, jag vet inte om han gillar att det är så mycket ljud.
– Det har du förmodligen rätt i, sa mamman och stängde av. Nu far vi hem med grejorna, och lämnar Ufo hemma innan vi far till kyrkan. Han kan ju inte sitta och vänta i bilen hur länge som helst.
Ufo verkade lite fundersam över att komma till ett nytt ställe, och gillade definitivt inte att bli lämnad ensam när alla andra gav sig iväg. Annette kände en smula dåligt samvete, men tröstade sig med att de snart skulle vara tillbaka. Hon hade läst nånstans att hundar inte har något tidsbegrepp, och hoppades att det stämmer.