Frukost på stranden – Sommarföljetong del 14/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.  

Kapitel 14. Julgransjakt

Följande dag började barnens jullov. De hade en kort julavslutning i skolan, och de äldre barnen fick sina betyg. Frank, Cecilias man, hade bestämt att barnen och han skulle gå till skogs medan det var ljust, och hämta hem tre granar. En till den egna familjen, en till Peters familj och en till Margaretha. Johanna ville som vanligt gå sina egna vägar. Hon hade köpt en vit plastgran förra året, och förklarade att den passade henne alldeles utmärkt. En vit gran med blåa bollar och blått glitter, så ville hon ha det. 

– Moster, du har en finlandsgran, hade Ida sagt förra året. 

– Det har jag, svarade Johanna leende. Och visst är den fin?

Ida tyckte att moster Johannas gran var jättefin. 

– Kan inte vi också ha en vit gran? Varför måste vi hugga en gran i skogen och förstöra träd? undrade hon. 

Frank svarade att han tyckte att något av det bästa med julen var att få gå i skogen och välja ut gran, så han ville inte ha nån plastgran i huset så länge de hade egen skog att ta ur. Och visst tyckte Ida också att det var trevligt att välja ut granar. Inte för att det var särskilt enkelt. Svårast var det att välja gran till Peters familj. Peters hustru Annika var trevlig, men hon hade ett huvud för sig, och mycket bestämda åsikter om det mesta, bland annat om hur julgranar skulle se ut. Annat var det med Cecilia, som tyckte att det var huvudsaken att den var grön och att alla granar var fina när de var klädda. – Margaretha var väl något mittemellan, tänkte Frank. Hans svärmor ville gärna ha en smal gran med kraftiga kvistar, men det gjorde inte så mycket om den var jämn eller inte, eftersom hon kunde ställa den ojämnare sidan mot balkongdörren, hade hon sagt. Annika ville ha en vid gran med kvistar som strävade uppåt. – En Musse Pigg-gran, brukade hon säga. Musse Pigg-granar var verkligen inte lätta att hitta.

För säkerhets skull hade Frank och Peter varit ute och rekognoserat ett par gånger i förväg under november och december. Det gick ju inte an att komma hem utan gran när det bara var ett par dagar kvar till julafton. Och eftersom alla barnen skulle komma med, var det inte heller läge att gå särskilt långa sträckor. Frank och barnen satte sig i bilen och for in på en skogsväg. Efter någon kilometer parkerade Frank vid en lada och förkunnade att de var framme. Han lyfte ut Noah ur bilen och traskade iväg med pojken på armen. Ida och Simon knallade efter. 

– Jag vill bära mommos gran, kungjorde Ida. 

– Nä, Noah bäj mommos gan, protesterade den lille. 

– Ni kan bära mommos gran tillsammans, sa Frank, så får Simon ta vår gran och jag tar Peters gran. 

Lyckligtvis hade ingen grantjuv varit framme, granen som Peter sett ut stod kvar. Frank började med att hugga den. 

– Det var Peters gran, sa han, nu får den ligga här medan vi tittar efter de två andra.

Sällskapet promenerade en liten bit till, nu gick Noah själv, vilket var bra. Det blir fort tungt att bära en påbyltad tvååring på armen. 

– Mommos gan, sa Noah plötsligt bestämt och pekade. Alla tittade, och Frank konstaterade att Noah tydligen hade ögon för granar. Eller så ville han bara bestämma. Granen var faktiskt inte illa alls. Den var smal, men Margaretha ville ju ha en smal gran, och hon hade sagt att det inte gjorde något om den var lite ojämn. Noahs ögon lyste när Frank högg granen som han valt ut. 

– Här är en som vi kan ta, ropade Simon som gått en bit i förväg. Frank gick fram till Simon och konstaterade att också den var acceptabel. Det var nog en av granarna som Peter och han tittat på tidigare.

– Vad bra, sa Frank, nu har ni nog varit duktiga. Det gäller bara att få granarna till bilen också. 

Och så gick de. Noah kämpade med toppändan av Margarethas gran, och Frank kunde se att det inte var lätt för Ida heller, men de lyckades få granen ända till bilen med bara några få pauser. 

Frank och Simon lyfte upp granarna på bilkärran och surrade fast dem. 

– Nu far vi hem och äter pepparkakor, sa Frank. 

– Välling, sa Noah bestämt. 

– Kanske inte välling än, menade Frank, vi ska se vad vi hittar åt dig. 

– Inte kaka, sa Noah minst lika bestämt. 

– Det var ju bara bra att pojken inte var så förtjust i kakor, tänkte Frank. Tydligen tyckte Noah åtminstone inte om pepparkakor. Kanske kryddsmaken var för stark. Han hade nog smakat på någon kaka när de bakade, men ville inte äta upp kakorna. Bullar hade däremot bra åtgång. 

När de kom hem hade Cecilia redan satt på kaffe. Hon tog på sig jackan och kom ut för att beundra granarna i vederbörlig ordning. Ida förklarade ivrigt vilken gran som var vems, och berättade att Noah och hon burit mormors gran. 

– Orkade du bära? frågade Cecilia av Noah och gjorde stora ögon. Noah nickade och såg viktig ut. 

Frank ställde in familjens gran i garaget så att den skulle få tina upp innan de skulle ta in den. Peters och Margarethas granar fick vara kvar på bilkärran så länge. Familjen gick in för att dricka kaffe. Ida drack te och Noah drack mjölk. Och så fick Noah en smörgås i stället för pepparkakor. De andra fick också smörgås, och tog pepparkakorna efteråt. 

– Vill någon av er följa med när jag ska föra granarna till Peter och mommo? frågade Frank. 

– Jag, svarade Ida genast. 

– Inte jag, sa Simon, jag ska fara till Tobbes efter kaffet. 

– Ok, sa Frank och förundrade sig lite över att inte Noah hade sagt att han också skulle med. Noah brukade fortfarande sova middag nästan varje dag, så det var egentligen bara bra att han stannade hemma. Frank och Ida gav sig iväg, och Cecilia tog med sig Noah in i sovrummet. Hon skulle också passa på att vila en stund. De la sig på dubbelsängen och det tog inte många minuter förrän Noah snusade och sov djupt. Cecilia blev sömnigare och sömnigare av att lyssna till snusandet, och innan hon visste ordet av hade hon också somnat.

Frank och Ida började med att fara till Peters familj. Peter bodde ungefär 15 kilometer bort, i Kvevlax. Annika var hemma när de kom, men Peter var på jobbet och Emilia hade farit till Botniahallen för att träna. 

– Vad spännande, log Annika när de kom. 

Frank lyfte ner granen som Peter valt, och hoppades för allas skull att den skulle duga. Annika synade granen och nickade.

– Ok, sa hon, den är ju inte helt jämn i kvistarna, men det ordnar sig. Jag kan klippa av kvistar lite här och där. 

Frank drog en lättnadens suck och frågade om han skulle ställa in granen i garaget. 

– Vi tar in den i grovköket i stället, tyckte Annika. 

Frank bar in granen, och Annika frågade om de ville ha kaffe. 

– Nej tack, svarade Frank, vi har precis druckit. Och så ska vi föra en gran till mommo också. 

– Vad trevligt, sa Annika, då blir hon nog glad. 

– Det var Noah som valde mommos gran, upplyste Ida. 

– Oj, vad duktigt av honom, tyckte Annika. Men är den inte lite smal? 

– Margaretha vill ha en smal gran, påpekade Frank, hon har inte så stor lägenhet. 

– Det förstås, medgav Annika. Hälsa henne så mycket! 

– Tack, det ska vi, sa Frank och började gå mot bilen. 

– Hejdå, sa Ida, hoppas Emilia är hemma nästa gång vi kommer! 

– Det är hon nog, svarade Annika, hon ska inte ha några träningar alls mellan jul och nyår. 

– Vad bra, tyckte Ida, vinkade och satte sig i bilen. 

Det hade blivit mörkt innan de var framme i stan. 

– Var ska vi ställa mommos gran? undrade Ida. 

– Mommo har ju varken garage eller grovkök. 

– Jag ska fråga, sa Frank och så gick de in i trapphuset. 

Ida ville ringa på dörren. 

– Hej mommo, vi är här med din gran. Var vill du ha den? sa Ida ivrigt innan Margaretha ens hunnit säga hej. 

– Hm, svarade Margaretha, kanske vi tar in den i badrummet först? – Ska jag sätta på julgransfoten färdigt? undrade Frank. 

– Gör det, det blir enklast så, tyckte Margaretha och gick för att hämta julgransfoten, som faktiskt var en av de få julsaker hon tagit med sig vid flytten. 

Under en del småfniss och stoj bars granen in och trycktes in genom dörren till badrummet. Där fick den stå och droppa av sig snön över golvsilen. 

– Har du julgranspynt, undrade Simon. 

– Jo, jag köpte nytt pynt, sa Margaretha och visade sina inköp. 

– Oj vad fint, suckade Ida, får jag hjälpa dig att klä granen? 

– Det skulle du gärna få, svarade Margaretha, men den måste få torka upp först så att det inte blir så vått på laminatgolvet.

– Och vi ska fara hem, sa Frank, det börjar bli matdags. 

– Åååå, stönade Ida besviket. Kan jag inte få stanna här tills i morgon och hjälpa mommo med granen? Jag har ju jullov! 

– Om du vill, svarade Margaretha, jag har kvällsskifte i morgon och börjar klockan två. Vi hinner ju klä granen på förmiddagen och så skjutsar jag hem dig när jag far till jobbet. 

– Joooo, jublade Ida, det får jag väl, pappa? 

– Visst, sa Frank dröjande, men du har ju ingen pyjamas och ingen tandborste med dig. 

– Tandborste fixar vi nog, tyckte Margaretha, butiken ligger ju på andra sidan gatan. – Kanske du kan låna nån av mina t-skjortor att ha som nattlinne, Ida?

Ida tyckte att det var en utmärkt idé. Det skulle bli riktigt spännande att få övernatta för första gången i mormors nya lägenhet. Margaretha var också glad, det kändes som ett fint avbrott i ensamheten och vardagen att få rå om Ida lite. Margarethas lägenhet var en trerummare. I gästrummet fanns en bäddsoffa, som Ida skulle få inviga. 

– Då ska vi börja med att gå till butiken, tyckte Margaretha, så får vi köpa tandborste och eventuellt lite mat. Vi hinner nog bädda senare. 

Det blev en riktigt gemytlig kväll. De åt tacos, lyssnade på julmusik och bakade muffins med russin. Ida tyckte att Margarethas t-skjorta med blommönster var ett jättefint nattlinne. De pratade om julen, och också om Samuel. Ida frågade om Margaretha kände sig mindre ensam när hon tittade på fotografiet av moffa, som stod på fönsterbrädan i köket. Margaretha tänkte efter, och svarade ärligt att det gjorde hon nog. Så berättade hon faktiskt för Ida också att hon brukade flytta ner fotot på köksbordet och sitta och titta på det när hon drack kaffe. 

– Och vet du, ibland låtsas jag att jag pratar med honom, och berättar vad jag har gjort, sa hon lite förläget. 

– Det vill jag också göra, utbrast Ida. Hon hämtade fotot och la det framför dem på soffbordet. 

– Hej moffa, sa hon, nu är jag här med mommo och jag ska hjälpa henne att klä granen. Det är väl bra? 

Ida tittade en stund på fotot och sa sen: 

– Jo, jag tycker att han ser ut som att han tycker att det är bra. Han tycker visst att det är roligt att jag ska få sova här. 

– Det tror jag också, sa Margaretha och kände sig rörd. 

De där förargliga tårarna ville smyga sig fram igen, men hon log och kände en sån värme och glädje över att få ha barnbarnet hos sig. 

De vaknade tidigt, åt en stadig frukost i lugn och ro, och sedan tog de fram granen ur badrummet. Margaretha höll i granen så att Ida kunde fästa stjärnan i toppen innan de la den på plats vid balkongdörren. Sedan hjälptes de åt med ljusserien, glittret och bollarna. 

– Vad fin den blev, suckade Ida lyckligt. 

De satt en lång stund i soffan, lyssnade på julmusik, tittade på granen och bara njöt. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *