Frukost på stranden – Sommarföljetong del 13/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.  

Kapitel 13. Lussebullar och glögg

Det doftade underbart i Margarethas lägenhet när hon hade gräddat bullarna. Hon tänkte på när hennes egna barn var små och de bakade bullar till jul. Barnen ville alltid baka ”gottagobbar”, gubbar med russin som ögon, mun och knappar. Vissa gubbar blev helt översållade med russin, som barnen sedan omsorgsfullt plockade bort när det var dags att äta bullarna. Det var roligt att trycka ner russinen i degen, men inte roligt att äta dem när de varit i ugnen och fått en lätt bränd smak.

Margaretha slog sig ner vid köksbordet tillsammans med fotot av Samuel, och berättade för honom om bullarna, om flickan med det rosa håret och hunden som hette Ufo. Hon ville smaka på ett par bullar, och tänkte att det kanske skulle vara gott med glögg till. Så synd att hon inte köpt hem nån glögg när hon var till butiken. Hon kom att tänka på glöggflaskan som hon köpt på Alko, och blev väldigt frestad att provsmaka glöggen. Det gick ju alltid att köpa en ny flaska. Sagt och gjort. Margaretha tog fram flaskan, öppnade den, värmde en mugg glögg i mikron och öste i ett par skedar russin och mandlar. Hon satte näsan över kanten på muggen för att känna doften. Oj, vilken stark arom, det var nästan så att ögonen tårades. Bäst att smaka försiktigt. Glöggen smakade gott. Och starkt. Margaretha kände att det här var åtskilligt starkare glögg än den rödvinsglögg de ibland köpt medan Samuel levde. Men en liten mugg skulle säkert gå bra. Kombinationen av lussebulle och starkvinsglögg var ny för henne, men inte illa alls. Det såg nästan ut som att Samuel log, där han satt på fotot. Hon sträckte ut sin hand och rörde försiktigt vid fotot, och så rann en tår utför hennes kind. 

– Man får gråta, tänkte hon. Men hur länge ska det vara så här, att jag ska börja gråta för minsta lilla sak? 

Hon suckade, och bestämde sig för att det på något sätt skulle gå, det här också. Att fira jul och sörja och glädjas samtidigt. Och att njuta av bullar och glögg fast hon var ensam. Hon öppnade skåpet och tog fram en pepparkaka också. Pepparkakorna var hembakta. Cecilia och barnen hade bakat, och barnen ville absolut att mormor skulle få en egen burk med pepparkakor. 

Det skulle gälla att ha något att pynta granen med också. I flyttrumban hade allt gammalt julgranspynt blivit kastat, förutom några få saker som barnbarnen ville ha. Margaretha tänkte på att det finns människor som vill ha nytt julpynt varje år. Det kändes konstigt för henne. Hon tyckte att något av idén med julpynt var beständigheten, julgranen skulle se ut som ”den alltid hade gjort”. Det hade den förstås inte, tidens tand tärde även på julpyntet, och visst behövde man förnya ett och annat då och då. Men att köpa en hel uppsättning nytt julpynt kändes väldigt främmande. 

– Jag behöver ju inte ha så mycket pynt, tänkte hon. En ljusserie, lite glitter, några bollar och en stjärna. Det räcker nog. Fast jag kan inte gå och handla julgransprydnader nu då jag luktar alkohol. 

Hon fnissade för sig själv. Livet är så märkligt. 

– Steget mellan skratt och gråt kan vara mindre än en människas vanliga steglängd om ca 65 cm, eller hur långt det nu är, tänkte Margaretha. 

Nu skulle hon plocka fram påsar att frysa bullarna i. Det blev 40 stycken, och hon hade ätit två. 

– 38 kvar, tänkte hon, hur många ska jag lägga i var påse? Det blev sex påsar med fem bullar i var och två påsar med fyra bullar vardera. 

– Jag kan ju alltid ta upp färre och knyta ihop påsen igen om det behövs, konstaterade hon. 

Det hade redan blivit mörkt ute. Margaretha la bullpåsarna i frysen och satte sig för att titta ut genom fönstret än en gång. Så bestämde hon sig för att det var fånigt att inte våga köpa julgransprydnader bara för att man druckit lite glögg, tog på sig stövlarna, kappan, mössan och handskarna och gick ut. Hon kunde ju köpa en dörrkrans på samma gång. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *