Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 12. Den första julen i det nya livet
Margaretha hade både gruvat sig för och sett fram emot julen. Hon hade avsiktligt låtit bli att lämna in några önskemål om vilka dagar hon skulle vara ledig i samband med jul och nyår, det får bli som det blir, hade hon bestämt. Det visade sig att hon skulle vara ledig över nyår, men jobba morgontur på julafton och kvällstur på annandagen. Det var rätt bra, tyckte hon. Skönt att inte vara ledig hela julhelgen, annars hade hon väl bara suttit och tänkt på Samuel. På julafton var hon bjuden hem till Peter och hans familj. Johanna skulle också komma dit, medan Cecilia och hennes familj ville tillbringa julaftonskvällen hemma hos sig. På juldagen skulle alla komma till Margaretha för att umgås och äta jullunch. Margaretha skulle ha varit bjuden till Cecilia på nyårsafton, men det passade inte så bra nu då hon skulle jobba kväll på nyårsafton och morgon på nyårsdagen. De bestämde att hon kunde komma in på en kopp kaffe ”i all enkelhet”, vad det nu kunde innebära, på nyårsdagen när hon var på väg hem från jobbet.
Johanna ville också att mamma skulle komma hem till henne i något skede. Eller, kanske ännu hellre att de skulle göra något tillsammans, bara de två? Margaretha blev lite rörd av ett sådant förslag, och undrade om Johanna tänkte på något särskilt.
– Tja, sa Johanna fundersamt, vi skulle kunna gå på nån konsert, eller på spa, eller ut och äta på nån fin restaurang?
– Spa låter spännande, tyckte Margaretha. Vi kan ju kombinera spabesöket med att gå ut och äta lite enklare efteråt, så har vi råd med både och.
Det tyckte Johanna lät som en bra idé. De letade på internet efter något intressant i spaväg i närområdet, och beslöt sig för ett paket med ansiktsbehandling, fotvård och manikyr.
– Oj vad vi ska bli fina, fnissade Margaretha.
– Och sen kan vi gå ut och äta italiensk mat, tyckte Johanna. Så fick det bli. De bokade tid till en vardag i mellandagarna, då båda råkade vara lediga.
Margaretha kände sig så lättad och tacksam över att hon hade sina fina barn som hjälp och stöd, och att de också hade egna liv. Hon var också tacksam över att hon hade ett jobb och något sorts eget liv, så att hon inte behövde ligga dem till last. Efter alla helger kanske hon rentav skulle orka vara mera i kontakt med någon av sina väninnor. Hon hade också funderat på att gå någon kurs, men kände sig inte riktigt redo för det än.
Hon hade faktiskt julpyntat lite mera nu också. Förutom den där metalljusstaken i köket hade hon lagt upp en stjärna i vardagsrumsfönstret, och ställt fram några tomtar på köksbänken. Före julafton skulle hon ta fram julkrubban och placera den på något lämpligt ställe, hon hade inte bestämt sig än för var den skulle stå. Julgran, då? Skulle hon ha någon julgran i år? Och, följande fråga, skulle julgranen i så fall vara en äkta gran eller en plastgran? Hon bestämde sig för att i alla fall inte köpa någon äkta gran. Om hon kunde få en gran av Cecilia, som också ägde en del skog numera, fick det bli en äkta, annars skulle hon köpa en plastgran. Men skulle hon täckas be att få en gran, eller skulle hon vänta och se om de skulle fråga om hon ville ha en gran?
– Många frågor, och egentligen väldigt oväsentliga sådana, tänkte Margaretha. Jul blir det ju ändå, gran eller ej.
Fast när hon tänkte efter ville hon nog ha en gran. Granen var viktig för julstämningen. Samuel hade nog velat att hon skulle ha en gran, inte att hon skulle låta bli att ställa i ordning hemmet och göra det vackert bara för att han var borta.
Telefonen ringde. Det var Cecilia.
– Hej mamma, sa hon.
– Hej Cecilia, vilket sammanträffande, jag tänkte just på dig, svarade Margaretha.
– Jaså, sa Cecilia med frågande ton.
– Jo, sa Margaretha och beslöt sig för att ta tjuren vid hornen. Jag tänkte på jul och julgranar och så undrade jag hur ni har det med julgranar och om jag möjligen kunde få en gran från er skog?
– Självklart ska du få en gran, svarade Cecilia. Var har du tänkt ha granen? Jag funderar på hur stor gran vi ska ta åt dig.
De småpratade en stund, och kom fram till att bästa stället för granen var vid balkongdörren. Margaretha behövde inte gå ut på balkongen under gransäsongen, och i det hörnet hade hon inga möbler, så granen skulle passa bra där.
– Är det något annat du behöver till jul, undrade Cecilia.
– Inte vad jag kan komma på, svarade Margaretha, jag tänkte inte pynta så mycket. En krans till dörren tror jag att jag ska köpa, men den kan jag skaffa på torget eller i någon blomsterhandel.
– Det låter bra, tyckte Cecilia. Vi hör av oss i övermorgon om när vi ska komma med granen!
– Fint, sa Margaretha. Jag jobbar morgonskifte då, men slutar halv tre.
De avslutade samtalet, och Margaretha satte sig ner för att fundera på vad hon skulle göra under resten av denna lediga dag. Hon tittade på fotot av Samuel, och undrade vad de skulle ha gjort om han fortfarande varit i livet. Nå, han skulle förmodligen ha varit på jobbet, så hon skulle ha varit ensam den här tiden på dagen i vilket fall som helst. Då kanske hon skulle ha bakat något. Limpor, lussekatter eller russinkakor, till exempel. Lussekatter, det lät trevligt. Fast det hade varit ännu trevligare att baka såna om hon hade haft något av barnbarnen hos sig så att de hade kunnat baka tillsammans. Hon beslöt sig för att baka lussekatter i alla fall, och tittade i skåpen för att se vilka ingredienser hon hade hemma. Ägg, jäst och saffran behövdes. Det var bra att ha kort väg till butiken en sån här gång. Margaretha tog på sig kappan och gick ut. När hon kom över till affären på andra sidan gatan, såg hon en svart hund som satt utanför affären och väntade. Hunden tittade vänligt på Margaretha, som tittade vänligt tillbaka.
– Vilken fin hund, tänkte hon, den skulle Samuel ha gillat. Margaretha visste inte mycket om hundar, men hon tänkte att det kanske var en labrador. Hon gick in i affären och tog en korg på armen. Förutom de tre sakerna hon behövde till bakningen köpte hon mjölk, kaffe och päron. Mjölk och kaffe behöver man nästan alltid, och päronen såg så goda ut. När hon kom ut ur affären, stod en flicka med rosa hår bredvid hunden och hakade loss hundens koppel från kroken på väggen.
– Vilken fin hund, sa Margaretha spontant, är den din? Onko se sinun koira?
– Jo, det är min hund, svarade flickan, jag har nyligen köpt honom. Han heter Ufo.
Ufo tittade upp när han hörde sitt namn nämnas.
– Jag tror att min man skulle ha tyckt om honom, sa Margaretha. Min man skulle ha velat ha en hund när han blev pensionär, men han hann tyvärr inte leva så länge. Han dog för fyra månader sedan.
– Så ledsamt, svarade flickan. Mina föräldrar tycker om hundar, men de vill inte ha någon hund då de är borta så mycket på grund av sina jobb.
– Jag är inte så van vid hundar, men Ufo är fin. Vilket skojigt namn, förresten! Vilken ras är han?
– Han är en flatcoated retriever, sa flickan.
– Jaså, jag trodde att han kanske var en labrador, svarade Margaretha, jag är inte så bra på hundraser. Flatcoated retriever har jag inte hört talas om.
– En labrador är också en retriever, förklarade flickan, så de påminner nog om varandra. Båda raserna är apporterande fågelhundar, fast de används ofta som sällskapshundar också. Flatcoated retriever lär vara lite lugnare av sig och passar på det viset bättre att ha när man bor i stan. Ufo är jättelugn. En labrador är också lite större och tyngre.
– Lycka till med Ufo, sa Margaretha, nu ska jag gå hem och baka lussebullar.
– Å, det låter trevligt med lussebullar, tack ska du ha och ha en bra dag! svarade flickan.
De gick åt varsitt håll, och Margaretha funderade på vad som tagit åt henne, sådär frispråkig brukade hon inte vara när hon träffade främmande människor, även om hon var van att möta många nya människor via sitt jobb. Det var liksom annorlunda på jobbet, där fanns det alltid en aktuell situation att tala om. Patienterna kom dit av någon viss orsak, och anhöriga kom dit för att hälsa på, och det fanns alltid något att prata om.
Annette och Ufo traskade hemåt. De tog en liten extra runda på strandpromenaden. Den första tiden med Ufo hade gått alldeles utmärkt. Det var bara den första kvällen som han var lite osäker. När Annette skulle gå och lägga sig, kom han efter och satte sig bredvid sängen och tittade på henne.
– Gonatt vovven, sa Annette.
Hon väntade sig att han skulle lägga sig på sängmattan och sova där, och efter en stunds tvekan suckade han, gick runt ett par varv och la sig ner utan större åthävor. Annette låg och läste en stund, och släckte sedan lampan. Innan hon hann somna kände hon att någon snusade på henne, och så gungade sängen till av en försiktig duns och Ufo smög sig försiktigt upp efter hennes rygg och la sig tillrätta som en liten kringla. Annette log för sig själv i mörkret. Inte hade hon tänkt att han skulle sova i hennes säng, men det var så rörande att han tydde sig till henne att hon inte hade hjärta att knuffa ner honom. Om hon inte skulle få sömn, var det ju bara att knuffa ner honom senare. Men hon somnade så gott, och efter det hade Ufo sovit i hennes säng varje natt. Annette kände sig för en gångs skull riktigt nöjd över att hon inte hade nån pojkvän. Annars hade det funnits stunder då hon gärna önskat att hon skulle ha en riktig hjärtevän, vem vill inte det. Om hon skulle hitta en pojkvän så småningom, skulle pojkvännen få finna sig i att Ufo fanns med i bilden. Om Ufo även då skulle finnas med i sängen… tja, det fick hon ta ställning till då. Hon kunde livligt föreställa sig att en hund i sängen inte skulle öka förutsättningarna för ett bra samliv. Fast Ufo behövde ju inte vara med jämt. Hon fnissade åt sina tankar. ”Pojkvän sökes. Önskemål: trevlig, artig, dansant och hundvänlig.” Annette ville gärna lära sig dansa. Visst hade de övat en del danssteg i skolan, men hon var ingen hejare på pardanser.
Så kom hon att tänka på tanten som de träffat vid butiken. Tanten såg på något sätt bekant ut. När kunde Annette ha stött på henne tidigare? Efter en stunds grubblande kom hon på det – det var den där tanten som satt på en parkbänk och grät för någon månad sen. Då hade Annette funderat på varför tanten var så ledsen. Nu visste hon. Tantens man hade dött. Inte att undra på att hon var ledsen då. Fast nu verkade tanten gladare, skulle baka bullar och allt.
– Kanske tanten har barn och barnbarn som stöd och tröst, tänkte Annette hoppfullt och slogs av en plötslig längtan efter sin egen farmor och mormor.
De var nog äldre än tanten hon träffat idag, men den här tanten hade också någonting mormoderligt och varmt i sitt väsen. Annette beslöt sig för att ringa både farmor och mormor då hon kom hem.