Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Del 2
Kapitel 17. Takdropp, snödroppar och tårar som droppar
Aprilsolen värmde och gjorde så att de sista snöresterna på taken droppade ner i en ojämn ström, lika ojämn och omväxlande som vårvädret. När Annette och Ufo var ute på en av sina många promenader såg de att snödroppar hade börjat sticka upp här och där vid husväggarna. Annette tyckte att det kändes så skönt att hon ville sitta ner en stund. Hon tog av sig sina fingervantar, la dem på en parkbänk, slog sig ner, blundade och vände ansiktet mot solen. Ufo satte sig på marken och tittade sig intresserat omkring.
Det var många människor och hundar som var ute i det vackra vårvädret. En liten chihuahua bjäbbade åt Ufo, som bara tittade lugnt tillbaks. När Annette öppnat ögonen för att titta på den lilla hunden och le mot hundens matte, som log urskuldande tillbaka, såg hon plötsligt en bekant person närma sig. Bekant och bekant, de kände inte varandra, men det var tanten som Annette träffat före jul. Tanten som satt och grät på en parkbänk och senare pratade med Annette vid butiken och berättade att hennes man hade dött.
– Hej, sa Annette.
– Hej, svarade tanten lite osäkert, men så kände hon tydligen igen dem och lyste upp. Så ni sitter här och njuter av solen, konstaterade hon.
– Ja, det är jätteskönt, slå dig ner! svarade Annette spontant. Tanten tittade på bänken, tog av sig handskarna och mössan och satte sig på dem.
– Hur står det till, frågade Annette hövligt.
– Tackar som frågar, det är bra på många sätt, men förstås fortfarande väldigt ensamt, svarade tanten. Hur är det med er? Vad var det nu hunden hette igen?
– Ufo, sa Annette, och tack, det är bra med oss. Det enda som känns lite osäkert är hur jag ska göra med Ufo över sommaren. Jag har precis fått veta att jag ska jobba hela sommaren, och helst börja redan i slutet av maj. Det är naturligtvis bra att få jobba och förtjäna pengar, men det blir sämre möjligheter för mig att motionera Ufo och hålla honom sällskap lika regelbundet som hittills.
Ufo tittade på sin matte, och så la han huvudet på sned och tittade på Margaretha. Hon klappade honom försiktigt, och Ufo kände sig nöjd. Han flyttade sig lite närmare henne så att hon skulle komma åt att klappa och klia ännu bättre. Margaretha log och sa något om att alla hundägare brukar säga att om du börjar klappa honom får du fortsätta hur länge som helst.
– Det stämmer antagligen, svarade Annette, hundar tycker aldrig att det är tillräckligt, det är människan som måste sätta stopp. Om hon vill sätta stopp alltså, ibland är det ju så att man själv vill gosa och behöver närhet.
– Min man ville ha en hund, sa Margaretha, det kanske jag nämnde tidigare.
– En hund är ett utmärkt sällskap, tyckte Annette, det är svårt att hitta någon annan som är lika glad och lojal.
De satt en stund och småpratade om hundar, om vädret, om Annettes studier, Margarethas jobb och Annettes kommande sommarjobb. Margaretha berättade att hon övervägde att anhålla om att få jobba 75 %.
– Visst är det bra att ha ett jobb att gå till, både för försörjningen och för att skingra tankarna, men det är också ganska tungt med treskiftesjobb då man fyllt 60, förklarade hon. Eller, egentligen blir det väl 78 procent, tror jag, det är trettio timmar per vecka. Lite mindre lön, men i gengäld blir det ju mindre skatt också. Jag tror att jag skulle må bra av det.
– Har du någon sommarstuga, undrade Annette.
– Nej, inte nu längre, svarade Margaretha, vi hade en sommarstuga, men vår son Peter och hans familj har övertagit den. Jag får förstås hälsa på om jag vill, men jag behöver inte ha bekymmer om allt det praktiska med att ha en stuga. Jag ska nog mest vara kvar i stan under sommaren. Odla lite på balkongen, träffa barn och barnbarn ibland. I år har jag semester i juli. Vi har ett löpande schema på jobbet, så jag hade juni i fjol, och nästa år blir det augusti.
– Det låter bra, tyckte Annette, då behöver ingen tycka att någon alltid får ”den bästa månaden”.
– Sant, svarade Margaretha, de flesta vill ha semester i juli men får räkna med att det är vart tredje år som man får den möjligheten om man stannar kvar på samma arbetsplats.
Trots solen började det kännas lite kyligt. Margaretha rös till och konstaterade att det var dags att bryta upp.
– Men det var trevligt att träffas, tack ska du ha för pratstunden! Vi kanske ses igen.
– Tack själv, jag hoppas att vi ses, svarade Annette.
När Margaretha kom hem var hon full av tankar. Vilken rar flicka den här Annette var. Inte många ungdomar skulle ta sig an en ensam dam så där, och inbjuda till en pratstund. Och Ufo var en så fin hund. Margaretha, som aldrig tänkt att hon skulle ha någon hund, kom på sig med att tänka att det kanske inte skulle vara så dumt i alla fall. Fast hunden skulle förstås bli tvungen att tillbringa många timmar ensam när Margaretha var på jobbet. Dessutom var det nog inte så enkelt att skaffa hund när man inte var van vid hundar. Skulle hon klara av att fostra och sköta om en hund? Tänk om hon tröttnade? Eller blev sjuk och skröplig och dog, sånt kunde ju hända den bästa. Som Samuel. Plötsligt rann tårarna. Det var länge sen hon grät över Samuel nu, minst tre veckor, kanske längre. Och den här gången var det som om gråten aldrig ville upphöra. Hon satt och snyftade och grät, snorade och snöt sig, och grät igen. Till sist kändes det som att det inte fanns tårar kvar. En smygande huvudvärk gjorde sig påmind. Margaretha reste sig med en kraftansträngning och tappade upp ett glas vatten.
Vissa människor brukar tycka att våren är jobbig. Att den kommer med så många krav på allt man ska göra och hinna med under sommaren. Margaretha hade aldrig känt så tidigare. Våren hade alltid varit en positiv årstid, när allt vaknar till liv och det känns som att man själv också blir pånyttfödd och får börja om. Hela den underbara sommaren ligger för ens fötter, det är bara att njuta och ta för sig. Men hur njuter man när man är ensam, och det känns som att alla andra har någon, och att man tränger sig på t.o.m. när man hälsar på sina egna barn? Förnuftsmässigt förstod Margaretha att det inte är så, men känslorna och förnuftet talar inte alltid samma språk. Just nu kändes det inte heller som att hon skulle ha kraft att ta itu med sin situation, trots att förmiddagens diskussion med flickan med det rosa håret hade piggat upp henne.
– Annette, heter hon, tänkte Margaretha, det ska jag komma ihåg. Annette och Ufo.
Solen hade vandrat in på balkongen, och Margaretha beslöt sig för att gå ut och sätta sig där.
– Jag kan ju lika gärna sitta i solen och tycka synd om mig själv, så får jag åtminstone lite D-vitamin, tänkte hon torrt. Hon hällde upp ett glas bubbelvatten och tog det med sig. När hon öppnade balkongdörren ringde telefonen. Margaretha hämtade den, satte sig där ute och svarade. Det var Johanna.
– Hej mamma, vad gör du? undrade Johanna.
Margaretha sa som det var.
– Jag är ledig, har varit på promenad och sen satt jag och grät och nu sitter jag på balkongen och tycker synd om mig själv. Men det är ok, skyndade hon sig att tillägga, det är inte så att jag går med håven och vill ha medlidande.
– Och det är inte så att jag känner mig tvungen att komma och hälsa på för att du är ledsen, utan jag hade faktiskt tänkt kolla om du är hemma, så att jag skulle kunna ta en cykeltur i det vackra vårvädret och passa på att hälsa på dig på samma gång, svarade Johanna.
– Det passar alldeles utmärkt, sa Margaretha, då kan du väl äta middag här? Det är riktigt skönt på balkongen, vi kan sitta här ute och äta. Åtminstone om vi tar jackorna på oss.
– Fint, sa Johanna, jag är där om en timme ungefär!
Margaretha kände sig genast lite gladare. Och så återkom hon till de där tankarna om att inte vilja störa. Naturligtvis händer det att man stör ibland när man hälsar på. Om den andra är trött eller upptagen eller helt enkelt skulle vilja göra något annat än sällskapa med just den som kommer på besök. Men var och en behöver bara gå till sig själv – för det mesta blir man ändå glad om någon kommer eller hör av sig. Hon ville absolut inte bli en sån mamma som aldrig tar initiativ själv, utan bara väntar att barnen ska höra av sig eller sticka sig in. Som om det skulle vara barnens Ohemula Plikt, medan föräldrarna har gjort sitt när barnen var små. Och om man har ett ärligt förhållande, kan man också säga att det inte passar så bra, och föreslå en annan tidpunkt då man kan träffas i stället.
Hon gick in för att se vad hon hade i kylskåp och skafferi. I ett ryck av spontanitet hade hon köpt sill häromdagen. Ägg hade hon också. Det fick bli en SOS-bricka, smör-ost-och-sill. Och potatis, och knäckebröd. En alldeles utomordentlig vårmiddag att intas på balkongen. Faktum var att hon också hade lite snaps kvar i kylskåpet. Snapsflaskan hade hon fått av Peter, när barnen med familjer var på besök på påskdagen. Hon skulle bjuda Johanna på snaps. Det kändes lite skoj. Margaretha blev riktigt ivrig, sopade balkongen och dukade bordet färdigt.
Det blev en alldeles utmärkt kväll. Johanna skrattade åt mammans snaps- och sillbjudning, och tyckte att det var en bra idé. Fast det fick räcka med en snaps, hon ville inte bli tagen för styrstångsfylleri på hemvägen. De skålade för våren, satt länge och njöt av maten. Avslutningsvis fick det bli glass och jordgubbar ur frysen.
Johanna tyckte att det lät spännande med Margarethas nya bekantskaper och hundfunderingar.
– Men mamma, sa Johanna, tänk om du skulle börja det där eventuella hundägarskapet lite försiktigt med att pröva på, och hjälpa Annette med hunden när hon börjar jobba? Det kan ju hända att ni är lediga på olika tider och att du då kan ta ut Ufo på promenad.
– Det skulle kunna vara en idé, sa Margaretha långsamt, om Annette vågar anförtro honom åt mig. Frågan är hur jag ska få tag på henne, vi presenterade oss bara med förnamn och bytte inte telefonnummer. Jag tror inte att jag har lust att annonsera efter ”Annette med det rosa håret och hunden som heter Ufo”.
De skrattade.
– Det löser sig, om det är meningen att ni ska träffas igen så gör ni det, sa Johanna trosvisst. Du vet ju att hon studerar utvecklingspsykologi, att hon bor här i närheten och att ni åtminstone ibland handlar i samma affär.
– Sant, svarade Margaretha, och hon är ofta ute och går med Ufo, så om jag också börjar promenera flitigt när jag är ledig, så kanske jag stöter på henne endera dagen.
Det började bli dags för Johanna att fara hemåt. Hon gav sin mamma en kram till avsked.
– Jag tror att pappa skulle vara glad över att du tar hand om en hund, sa hon.
– Det tror jag också, sa Margaretha med ett vemodigt leende.
Margaretha stod i köksfönstret och vinkade när hennes dotter for iväg. Så plockade hon fram fotografiet av Samuel och satte sig ner för att berätta för honom om hunden.