aha eller åhå

Man brukar tala om att man får en ”aha-upplevelse” då man plötsligt inser något som man inte tidigare förstått. Som Arkimedes, då han klev ner i ett bräddfullt badkar och insåg att mängden vatten som svämmade över då han satte sig i badkaret motsvarade hans vikt, eller hur det nu var. När han ropade ”heureka” och skuttade ur badet utan att bada färdigt. (Var det så? Undrar om jag borde kolla upp saken…)

Igår kom jag att tänka på att man faktiskt också kan ha en ”åhå-upplevelse”. Uttrycket ”åhå” när man blir överraskad eller förvånad över någonting, är rätt vanligt i Österbotten. Det sägs att vi österbottningar också med förkärlek använder ”åhå” när det skulle vara mer på sin plats att säga ”ursäkta”. Som t.ex. om man råkar knuffa till någon.

Mitt ”åhå” kom sig av en sak jag läste i Bibeln. Som flitig bibelläsare har man ofta favoritställen, och även o-favoritställen i Skriften. Bortsett från Gamla Testamentets grymheter, har jag genom åren haft ett verkligt o-favoritställe i Nya Testamentet, nämligen Luk. 16:10, som i 1917 års översättning lyder: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” Usch, vad jag har tyckt att det där är jobbigt, och jag har många gånger smått förtvivlat frågat mig om det är en uppmaning till pedanteri. På något sätt har jag tänkt mig att saken ska förstås så, att om jag t.ex. inte troget utför minsta lilla, till synes obetydliga uppgift, är jag inte heller värd att anförtros större saker. Så när jag inte alltid t.ex. ids torka av diskbänken, har jag tänkt att jag är en otrogen tjänare, som inte förtjänar ansvarsfulla uppgifter, eftersom jag kanske skulle slarva med dem också, då jag inte samvetsgrant torkar diskbänken i tid och otid. Av någon anledning har jag inte tänkt så mycket på fortsättningen i citatet, det där med orättrådigheten.

Gammaldags som jag är på vissa punkter läser jag fortfarande nämligen främst 1917 års översättning. Jag vill att Bibeln ska låta som den gjorde då jag var barn och tonåring. Men nu, då jag är i skären och vilar upp mig under min sjukledighet, läste jag i NT 81, och märkte att formuleringen är en annan. Det står: ”…den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort”. Och det fick mig att tänka ett stort ÅHÅ. Som så småningom följdes av något som mera kan förliknas vid ett AHA.

För, man må säga vad man vill om att vara slarvig och inte alltid torka av diskbänken, men knappast kan det benämnas ohederligt. Alltså kan jag vara en god tjänare trots att jag inte alltid torkar diskbänken, en tjänare som förvisso kan anförtros både det ena och det andra. Ohederlig är jag ju inte. (Åtminstone inte särskilt mycket. Det har hänt att jag t.ex. har printat ut något matrecept på jobbet. Men i stället printar jag ut sånt som har med jobbet att göra hemma, försvarar jag mig. Så jag förvaltar inte arbetsgivarens egendom på ett ohederligt sätt.)

Sen är det en annan sak att jag inte riktigt förstår poängen i den där liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Han efterskänkte en del av de skulder som folk hade till hans arbetsgivare, när arbetsgivaren skulle ge honom sparken för att han förskingrat. ”Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt.” Vah? Då fick ju inte arbetsgivaren tillbaks pengar som folk var skyldiga honom? Nåja. Kanske jag får en aha-upplevelse om det här också nån gång. Just nu var huvudsaken för mig, vare sig man kategoriserar upplevelsen som ”aha” eller ”åhå” att jag inte är en dålig tjänare fastän jag inte alltid är så ordentlig när det gäller alla små detaljer.

 

0 reaktioner på ”aha eller åhå”

  1. Jag läser också hellre den ”gamla” översättningen, för trygghetskänslan i språket kanske, vet inte. Och jag håller mig nog till NT, GT är alltför grymt och obegripligt.

    1. Jag läser nog båda, inte minst för den historiska förståelsen. Men det är nog många ställen jag passerar i förundran, ibland närapå i ilska…

  2. Det var inte Herren (Gud) som berömde förvaltaren, utan ”hans herre”. Poängen är att ohederliga, ”världens barn”, förstår att handla klokt – om också inte ärligt – och då borde vi som kristna lära av deras klokhet (inte av deras ohederlighet).

    I detta fall klokhet i bruket av materiell rikedom, genom att vi skaffar oss vänner med de pengar vi har och får. Vi kan inte köpa oss himlen men avsikten är att vi skall tänka på att välståndet kommer från Gud och använda pengarna på rätt saker.

    Om vi ger pengar till kyrkans arbete och mänskor kommer till tro, så kan man uttrycka det så att dessa mänskor tar emot oss i de eviga hyddorna. När vi dör, får vi möta dem.

    1. Å, tack för klargörandet! Då blir det mer begripligt. Jag tänkte också på att det skulle kunna vara något i den stilen, men då det står Herren med stora H blev jag fundersam.

    1. Tack för den intressanta länken, Lena! Den förtydligar också en hel del. Och jag får känna mig tacksam över att det också stod där att det är en svårbegriplig text. Och ännu mera att saken förmodligen har väldigt lite med eventuellt diskbänkstorkande och dylikt att göra 🙂

  3. Visst är det en härlig upplevelse att växa! (komma till insikt)

    Jag ser det närmast så att ”allting stort börjar i det lilla”, dvs när man verkligen vill lära sig nya saker bör man först anta de små utmaningarna och behärska det lilla, (tekniken är den samma). Sen är min erfarenhet är att man i något skede när man avancerar och övergår till de stora sakerna måste släppa det lilla för att kunna koncentrera sig på det stora, då det är svårt och för stort att hålla båda, och sen behöver ju någon ny lärling de små sakerna också.

    Jag har funderat på ditt förra inlägg, men inte kommenterat, men funderingarna berör faktiskt detta inlägg också och hoppeligen kanske den andra saken klarnar för dig, så bered dig här nu på en låång utläggning 😉

    Det finns personer i livet som ser dig för vem och vad du är (en vän/privat, m hjärtat s drivkraft) och det finns personer i livet som är blind för det och bara ser dig för vem, var och vad du för din överlevnad tvingas vara (en arbetskollega/konkurrent, m hjärnan s drivkraft).
    Konsten är att ha förmågan att kunna se skillnad, för annars blir man ju ”lurad”/vingklippt/”utnyttjad”. Det är inte alla gånger så lätt att se skillnad eller att skydda sig själv och det är lätt att få sina vingar skadade om man flyger, (It´s a jungle out there) och oftast får man skylla sig själv / ta smällen / betala ur egen ficka / badda såren och lära sig av ens missbedömningar… Ibland inser man i tid och är det möjligt att gå vidare, ibland är priset för högt eller man vaknar för sent eller aldrig och det kostar en konkurs eller livet, både bokstavligen eller bildligt.
    Men ibland, märkväl, kan man också ha så tur att man får tag på motparten och vid konfrontation vaknar upp och inser sitt svinaktiga beteende och är både villig att kompensera, gottgöra eller ersätta skadan/sveket/misstaget och dessutom har råd att göra det, eller så träffas man i en situation senare i livet där rollerna är omvända och allt kvitteras eller så kan man ha så tur att man träffar på någon annan välbärgad (anonym eller namngiven) person i livet som tror på en så mycket att den frivilligt betalar/kompenserar/ersätter/gottgör, endera som gåva eller lån, för någon annans svek/skada/missgärning så att man klarar av att fortsätta.

    1. Tack för att du delade med dig av de här tankarna, Miisu! Den delen av kommentaren som berör mitt förra inlägg för tankarna i en lite annan riktning än den jag hade från början, och det är givande! Det är alltid så intressant att läsa hur andra ser på saken och komma till nya insikter 😉

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *