Man brukar tala om att man får en ”aha-upplevelse” då man plötsligt inser något som man inte tidigare förstått. Som Arkimedes, då han klev ner i ett bräddfullt badkar och insåg att mängden vatten som svämmade över då han satte sig i badkaret motsvarade hans vikt, eller hur det nu var. När han ropade ”heureka” och skuttade ur badet utan att bada färdigt. (Var det så? Undrar om jag borde kolla upp saken…)
Igår kom jag att tänka på att man faktiskt också kan ha en ”åhå-upplevelse”. Uttrycket ”åhå” när man blir överraskad eller förvånad över någonting, är rätt vanligt i Österbotten. Det sägs att vi österbottningar också med förkärlek använder ”åhå” när det skulle vara mer på sin plats att säga ”ursäkta”. Som t.ex. om man råkar knuffa till någon.
Mitt ”åhå” kom sig av en sak jag läste i Bibeln. Som flitig bibelläsare har man ofta favoritställen, och även o-favoritställen i Skriften. Bortsett från Gamla Testamentets grymheter, har jag genom åren haft ett verkligt o-favoritställe i Nya Testamentet, nämligen Luk. 16:10, som i 1917 års översättning lyder: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” Usch, vad jag har tyckt att det där är jobbigt, och jag har många gånger smått förtvivlat frågat mig om det är en uppmaning till pedanteri. På något sätt har jag tänkt mig att saken ska förstås så, att om jag t.ex. inte troget utför minsta lilla, till synes obetydliga uppgift, är jag inte heller värd att anförtros större saker. Så när jag inte alltid t.ex. ids torka av diskbänken, har jag tänkt att jag är en otrogen tjänare, som inte förtjänar ansvarsfulla uppgifter, eftersom jag kanske skulle slarva med dem också, då jag inte samvetsgrant torkar diskbänken i tid och otid. Av någon anledning har jag inte tänkt så mycket på fortsättningen i citatet, det där med orättrådigheten.
Gammaldags som jag är på vissa punkter läser jag fortfarande nämligen främst 1917 års översättning. Jag vill att Bibeln ska låta som den gjorde då jag var barn och tonåring. Men nu, då jag är i skären och vilar upp mig under min sjukledighet, läste jag i NT 81, och märkte att formuleringen är en annan. Det står: ”…den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort”. Och det fick mig att tänka ett stort ÅHÅ. Som så småningom följdes av något som mera kan förliknas vid ett AHA.
För, man må säga vad man vill om att vara slarvig och inte alltid torka av diskbänken, men knappast kan det benämnas ohederligt. Alltså kan jag vara en god tjänare trots att jag inte alltid torkar diskbänken, en tjänare som förvisso kan anförtros både det ena och det andra. Ohederlig är jag ju inte. (Åtminstone inte särskilt mycket. Det har hänt att jag t.ex. har printat ut något matrecept på jobbet. Men i stället printar jag ut sånt som har med jobbet att göra hemma, försvarar jag mig. Så jag förvaltar inte arbetsgivarens egendom på ett ohederligt sätt.)
Sen är det en annan sak att jag inte riktigt förstår poängen i den där liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Han efterskänkte en del av de skulder som folk hade till hans arbetsgivare, när arbetsgivaren skulle ge honom sparken för att han förskingrat. ”Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt.” Vah? Då fick ju inte arbetsgivaren tillbaks pengar som folk var skyldiga honom? Nåja. Kanske jag får en aha-upplevelse om det här också nån gång. Just nu var huvudsaken för mig, vare sig man kategoriserar upplevelsen som ”aha” eller ”åhå” att jag inte är en dålig tjänare fastän jag inte alltid är så ordentlig när det gäller alla små detaljer.