Det är gott att bo i Finland, där man har möjlighet att få hjälp och stöd på olika sätt om man t.ex. är utan arbete. Ändå finns det många långtidsarbetslösa, också unga människor. Det talas om marginalisering.
Nu är jag inte rätt person att uttala mig om marginaliserade människor, såvitt jag vet känner jag ingen som har det riktigt uselt. Men, jag kan tänka mig att det finns många riskfaktorer som kan göra att människor hamnar lite utanför eller på sidan om. En tänkbar riskfaktor, som jag inte hört nämnas i sammanhanget, är potentiella arbetsgivares likgiltiga bemötande när det gäller arbetssökande. Det är givetvis så att man för det mesta inte har jobb åt alla som söker en befattning, eller som hör av sig med en öppen ansökan eller per telefon. Ändå tycker jag att det borde höra till vanlig hövlighet att man skulle ta sig den lilla tid det tar att höra av sig t.ex. per e-post ”Tack för din ansökan, tyvärr har vi inte möjlighet att anställa dig just nu.” Arbetsgivare som inte hör av sig (och det är bara alltför vanligt) utgör ett synnerligen dåligt exempel för unga människor, när man tänker på social kompetens. Det kan ju ingalunda vara så att det är bara de potentiella arbetstagarna som ska vara hövliga, intresserade och visa framåtanda?