barn och företag

Oj, i går glömde jag skriva något blogginlägg. Undrar hur många dagar jag är på efterkälken med #blogg100 nu? Kanske 6?

Jag har funderat en hel del på det här med att få barn, och lämplig ålder för det osv. efter att jag lyssnade på det senaste avsnittet av Projekt Framgång. Jag skrev om saken en gång tidigare också, i det här inlägget.

Det känns väldigt märkligt för mig, som ändå är utbildad barnmorska, att hälsovårdspersonal (t.ex. läkare) skulle kunna säga till patienten att det är dags att ”skaffa barn”. Hur skulle en utomstående kunna veta när det ”är dags”? Det om något måtte väl vara vars och ens ensak (eller tvåsak, om man lever i ett parförhållande). Jag får väl vara tacksam för att jag var såpass ung att det ”bara” var släkt, vänner och bekanta som började tycka att det ”var dags” (kom igen, jag var bara 23 när jag blev gravid för första gången), inte läkare eller hälsovårdare o.dyl.

Fast, jo, visst har jag en viss förståelse för det. I och med att det kan bli svårare med åren att bli gravid, kanske läkaren eller vem det nu är känner att hen har ryggen fri ifall hen har upplyst patienten om den saken. Då kan patienten i alla fall inte komma tillbaka om 10 år och säga ”men varför sa du aldrig något om att fertiliteten minskar efter 35?”. Att den rent statistiskt sett minskar, behöver förstås ingalunda betyda att den försvinner för den enskilda individen. Själv har jag inte försökt bli gravid vid över 35 års ålder, så jag kan inte uttala mig om huruvida det skulle ha varit svårare. Nu förlitar jag mig på det som läkaren sa i höstas, att jag inte kan bli gravid längre, och hittills har jag inte blivit det heller (har mens för närvarande). (Annars kunde det ju vara skoj att chockera omvärlden med att bli gravid som 50+….)

Hursomhelst, allt har sina för- och nackdelar. Att få barn när man är ung. Att få barn vid mogen ålder. Att få barn tätt. Att få ett barn. Att få två eller flera barn. Att inte alls få barn. Att få barn med stor åldersskillnad. Osv. Hur skulle man kunna säga till en annan människa vad som är bäst för henne? Det går ju liksom inte för samma människa att kombinera det ena och det andra (nåjo, man kan få ett barn när man är 20 och följande när man är 43, men ändå, den mamman kommer inte ifrån att hon ändå fick sitt första barn som 20-åring osv.).

Jag gillar att Malin och Michaela vågar spekulera i hur det skulle kunna vara att ha barn. Spekulera kan man, veta kan man aldrig. Och att den ena säger att det var jättejobbigt att vara företagare och ha småbarn betyder inte att det känns lika jobbigt för alla. Inte heller att det går lätt, bara för att en annan företagare med små barn tycker att det går utmärkt att kombinera de båda.

Vad tyckte jag då att inte var som jag hade föreställt mig? Jag ska synda mot det jag nyss skrev, och ändå dela med mig av de överraskningar som moderskapet hade med sig.

• Jag trodde inte att man skulle ha så vansinnigt ont efter förlossningen. (Lyckligtvis är det också en sak som inte gäller alla.) Det tog ca 1 månad innan underlivet slutade värka och jag kunde gå som folk mer än några 100 meter eller stå t.ex. i köket nån längre stund och pyssla med mat eller annat.
• Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att amma. (Lyckligtvis är det inte alltid så.) Jag slutade redan efter en månad, då pojken inte blivit mätt på min mjölk en enda gång.
• Jag trodde inte att man skulle få så förbaskat mycket besök (ursäkta, visst är det trevligt att folk vill komma och titta på babyn <3 )
• Jag trodde inte att folk skulle lägga sig i hur jag skötte min baby. ”Ska han ha mat nu igen?” – Men ja (och vad har du med det att göra, vill du ha kaffe får du väl sätta på det själv eller vänta tills jag har tid. Sa jag. NOT.)
• Och som jag skrev i det förra inlägget om att få barn – jag trodde inte att det skulle vara så underbart fantastiskt härligt och kärleksfullt och att man någonsin skulle kunna älska någon så intensivt och att man aldrig kommer att sluta älska barnet/barnen så länge man lever <3 <3 <3

Föräldrar blev vi som 24-åringar. Vi var ju förresten också företagare när vi blev föräldrar, maken och jag.  Jordbruksföretagare. Särskilt mycket föräldraledighet fick vi inte, fast åtskilligt mer än vad våra föräldrar fick i tiderna, förstås. När sonen föddes, 1987, fick jordbrukarmammor en månad före förlossningen och tre månader efter. Pappan fick 2 veckor i samband med förlossningen. När dottern föddes 1989 fick jordbrukarmammorna en månad före förlossningen och fem månader efter, papporna fick fortfarande de där två veckorna i samband med förlossningen. Vi hade tur som hade fammo och faffa i samma hus. På morgnarna sov barnen snällt medan vi skötte djuren (vilken tur att de ärvt sin mammas morgonsömnighet) och på kvällarna var de med fammo och faffa. När vi hade brådare tider i jordbruket var det mest faffa som hjälpte maken och jag skötte barnen. Jag skötte också t.ex. bokföring och deklaration, det funkade bra. Men det är definitivt inte så lätt att tänka sig att ha en baby med sig i ladugården. Jag är glad att vi slapp det.