Bokslukare som jag är, får jag ständigt leta efter ”nya författare” att läsa. I synnerhet som jag liksom fastnat i kriminalromanträsket nu, och ytterst sällan har lust att läsa något annat än deckare. Mitt senaste fynd är Mats Ahlstedt. Den här gången bestämde jag mig för att ta böckerna i kronologisk ordning, och har avverkat de två första: Dödsängeln och Violinisten. Nu håller jag på med den tredje, Den röda damcykeln.
De två första är rätt otäcka, om man tänker på själva mordhistorierna. (Finns det f.ö. o-otäcka mord, kan man ju fråga sig.) Egentligen har alla tre på sätt och vis något av samma tema: kvinnor som är utsatta för våld. Sådant är otäckt, inte minst när det handlar om våld mot barn, vilket också förekommer.
Varför vill jag då läsa sånt? Jag vet inte riktigt. Som jag förmodligen tidigare konstaterat i bloggen – våld och förnedring är så totalt främmande i den verklighet som jag lever i. Ändå vet jag att båda delarna tyvärr förekommer också i vårt land. Att våldsbrott också händer bland människor som jag känner, hur svårt det än är att föreställa sig det. Och jag är ju intresserad av Människan, att förstå mera av hur hon kan tänka, fungera och reagera.
Frånsett morden, så gillar jag att läsa om personernas tankar. Många saker kan jag känna igen (nu tänker jag främst på ”de godas” tankar och upplevelser, men i vissa böcker kommer det också tydligt fram att ”de onda” inte är alltigenom onda), andra saker förvånar mig rätt mycket. En del av det som förvånar är förmodligen små kulturella skillnader, annat som förvånar kan ha med ålder att göra, och ytterligare tredje saker som förvånar kan ju faktiskt ha att göra med att böckerna är just böcker och inte på riktigt.
Hursomhelst så tänker jag mig att om det inte är fråga om fantasylitteratur, så ska det som sker i böckerna ändå vara någotsånär trovärdigt, att det ska kännas ”som på riktigt”. Utom kanske i väldigt fantasifulla berättelser, som ”Hundraåringen som kröp ut genom fönstret och försvann”. Men både fantasy och fantasifulla berättelser kan säga läsaren något om Människan, det är jag helt övertygad om.
Och fortsätter läsa.
Jag läser också kriminalromaner i perioder, speciellt då jag inte riktigt har hittat någon ”riktig” roman som fängslat på ett tag, utan det har gått liksom på tomgång med läsandet.
Just nu har jag hittat ett guldkorn i Ivar Lo Johanssons Rya-Rya, som handlar om statarlivet i början av 1900-talet. Mycket läsvärd.
Tack för det tipset, Kicki, jag minns faktiskt inte om och när jag läst något av Ivar Lo Johansson, eller om jag bara läst om honom och hans böcker.