dag 16

…och avsaknaden av inlägg på ”den rätta dagen” berodde inte på datorproblemet (den funkar tydligen i lägenheten i stan där jag är nu, fast den inte vill funka med internetförbindelsen hemma) utan på att jag först hade fullt upp med jobb och sen ställde till med en krock och inte hade lust att blogga…

Jag var på väg hem till lägenheten från jobbet. Var nöjd med det jag fått till stånd under dagen och kände mig inte stressad fastän jag kände att det var mycket på gång. Av någon outgrundlig anledning (sol? balken vid sidan av vindrutan?) såg jag inte en bil som kom från höger i en esplanadkorsning, där jag dessutom hade väjningsplikt med triangel… och så körde jag rakt in i sidan på en annan bil. Jag hann bromsa, och det gick inte fort, men jag hann inte bromsa tillräckligt. Jag körde in i en bil som kördes av en pappa med en ca 1-årig dotter i barnstol i baksätet. Jag kunde ha skadat dem båda två…

Men ingen av oss skadade sig. Det blev bara skador på bilarna, och bilarna gick fortfarande att köra med. Vi var förstås chockade, både pappan i den andra bilen och jag. Den lilla såg däremot mest lite förundrad ut, hon grät inte, hon tittade på mig med stora, bruna ögon och sa fundersamt ”mamma”.

Nå, jag ringde 112, varken pappan eller jag hade krockat tidigare så vi tänkte att det är bäst att polisen kommer och säger hur vi ska gå vidare. Jag var helt på det klara med att det var mitt fel, och pappan var inte arg, han sa att det skulle kunna hända vem som helst och att han bara var tacksam över att hans dotter var ok. Damen som svarade vid nödcentralen sa att de alltid skickar ambulans också för säkerhets skull, att det är bra att de kollar upp att vi är ok, och om det skulle finnas skador som ger sig till känna först efteråt är det också bra att kunna påvisa att ambulans var på plats. Det kom två brandbilar, två ambulanser och en polisbil… och vi kände oss lite ”neej, vilket pådrag, vi är ju ok…” och jag förstås ”ursäkta, ursäkta, vilken röra, beklagar att jag besvärade..” Nå, brandbilarna hade ingen större uppgift, brandmännen pratade med oss och en av dem plockade upp min registerplåt som hade flugit all världens väg, desto mera fanns inte att städa upp.

Ambulanspersonalen var också så vänlig och kunde bara konstatera att vi verkade ok och att vi skulle uppsöka sjukhus senare om någon av oss fick ont nånstans. Poliserna var också vänliga. De tittade på körkorten, tog kontaktuppgifter, fotograferade skadorna. Och så måste åtminstone jag blåsa i alkomätaren, antagligen den andra föraren också.

Jaja. Sånt händer, men roligt är det inte. Tur i oturen att ingen blev skadad. Och oförtjänt tur för mig att det var en så snäll person jag krockade med. Vederbörande kunde ju ha varit fly förbannad. Han är av utländsk härkomst, och vi talade engelska sinsemellan. Innan vi skildes åt bytte vi telefonnummer ifall det skulle uppstå något som behöver diskuteras, och jag upprepade ännu att min försäkring står för skadorna på hans bil. – I’m so sorry, sa jag igen. Och han svarade att det inte är någon fara, och ”God bless you”. Vad kunde jag annat än tacka detsamma och känna mig allmänt usel.

Så skulle jag ju ha haft core och zumba i Replot på kvällen, men jag var så skakis att det kändes fullständigt uteslutet att sätta sig i bilen och köra dit, och att kunna koncentrera sig på att vara instruktör efter den där incidenten. Det första jag gjorde när jag kom till lägenheten var att ta fram deltagarförteckningarna och börja skicka sms. Vilket inte var det lättaste. Jag är annars också urusel på att använda touchscreen, jag trycker bara fel hela tiden, och inte blev det ju bättre av att jag var så upprörd. Jag hade en penna som markör för vilka nummer jag skickat till – det funkade inte att sätta in särskilt många nummer i samma meddelande, då bara tryckte jag Avbryt i misstag i stället för + för att få in en mottagare till… Suck. Det tog ca 45 minuter att få iväg meddelandena. Och ändå hade jag missat någon. 🙁 De flesta borde i alla fall ha fått meddelande om att timmarna var inställda.

Sen ringde jag till min man och berättade vad som hänt. Han undrade om jag ville komma hem, om han skulle hämta mig. Egentligen hade jag ju gärna velat fara hem, men vi konstaterade att eftersom jag skulle till försäkringsbolaget och polisen följande dag, plus att jag skulle gästföreläsa två timmar, var det inte så bra att bli hämtad och vara utan bil. Han kom till stan i stället och satt och höll om mig ett par timmar. Jag var liksom helt oföretagsam och bara ältade det som hänt… och det som KUNDE ha hänt… och hur det kunde hända.

Fortsättning följer.