Det finns mycket här i världen som föräldrar säger att ”man”, dvs. i regel barnen, inte får göra. Jag började av nån anledning som jag redan glömt fundera på vad det var jag inte fick göra när jag var barn, och vad mina barn inte fått göra. Jo, nu minns jag varför jag tänkte på det, jag drabbades av en plötslig minnesbild av när jag var hemma hos min granne Virpi och vi stod på hennes familjs balkong, och hennes storebror Kari som var i ”slyngelåldern” (ca 11-12 år) stod och siktade med slangbella mot en annan grannpojke, Allani, som befann sig nere på gården. Allani var visst rätt liten, under skolåldern, om jag minns rätt. ”Jospa tästä ampuis Alskua perseeseen”, sa Kari. Virpi uppfattade inte vad han sa, så hon frågade ”mitä?” (jag tror i alla fall att det var så att hon inte hörde och inte att hon var förfasad över hans tanke eller över hans uttryck, det betyder fritt översatt ”om man skulle ta och skjuta Alsku i arslet”) och då svarade Kari ”Jospa tästä ampuis Allania takapuoleen”. Han korrigerade alltså sitt språk samtidigt som han upprepade andemeningen i sin förmodade avsikt. (Om man skulle ta och skjuta Allani i baken.)
Nå, han sköt inte Allani i baken, det stannade vid en dum idé. Men tanken på grannbarnen fick mig alltså att tänka på sånt som jag inte fick göra.
- Jag fick inte ha nån slangbella. Jag hade väl bara hunnit skaffa mig en sån, innan föräldrarna förbjöd slangbellan å det bestämdaste. Och det var kanske lika så bra. Som ammunition användes böjda bitar av järntråd, och föräldrarna hade säkert rätt i att man skulle kunna skada någon, och i att det är förbjudet att sikta på eller skjuta på folk, sånt får man inte göra ens på låtsas. (På den tiden fanns inte Paintball, vad jag vet.)
- Jag fick inte svära eller använda vulgära uttryck, som ”perse” eller ”arsel” eller ”käften”.
- Jag fick inte ha nån vaddetnuheter… sån där lapp av papp som man fäste på cykelhjulet så att det skulle fräsa och knattra när man cyklade. Och jag som hade hunnit konstruera en så fin vaddetnuheter, med ett snöre till styrstången, så att man kunde ”gasa” och få det att väsnas ännu mer. Föräldrarna hävdade att det var olagligt att köra omkring med sånt.
- Jag fick inte leka vid vattensamlingar. I byn där jag numera bor, och där mommo och moffa bodde på den tiden, fanns ett sandtag som kallades Barkplan, där en liten dammliknande vattensamling hade bildats. Barkplan var big no-no, vilket givetvis gjorde den extra spännande, fastän jag förstod att vatten var farligt och att man kan drunkna om man har otur och trillar i.
- Sen när jag blev äldre fick jag inte nån moped… fastän jag så gärna hade velat ha en.
Men visst fick jag göra saker också. Säga min åsikt och vara näsvis mot vuxna, t.ex. Så länge jag inte använde fula ord 🙂 Och när jag var 15 år och uppåt fick jag vara ute om nätterna så länge jag ville. Jag har egentligen aldrig haft några fasta hemkomsttider.
Vad har mina barn inte fått då? Hm…
- De har inte heller fått svära eller använda fula ord. ”Aschöli” och ”tjeftan” har jag väl haft överseende med, men inte med könsord eller med religiöst laddade svordomar.
- ….? Hm…
Det här blev svårt. Nu borde någon friska upp mitt minne….
Jo, nu kom jag på mera!
- De har inte fått hoppa i sängar eller soffor.
- De har inte fått spela boll inomhus.
- De har inte fått springa och busa särskilt mycket inomhus.
Mer då? Vad får man/barn inte göra?
Mina föräldrar var nog mindre stränga då, för jag fick nog ha slangbella eller som vi kallade det, steinslongo. Men vi sköt inte mot folk eller fä. Vi hade också ”flettona po vilsåpee” (har ett inlägg om det)och jag fick köra med mammas moped (en stor och tung Monark). Däremot fick vi lära oss att sitta tysta i vuxnas sällskap och inte väsnas.
Mina barn har nog fått göra ganska mycket också, men hemkomsttider har jag varit noga med. Läxorna fick absolut inte misskötas och de har inte fått spela boll inomhus. När jag var borta på kvällsjobb brukade de nog spela fotboll med soffkuddar med pappas välsignelse:)
Jag minns faktiskt inte heller att mina kamrater skulle ha skjutit mot folk eller fä, men jag antar att risken med att man skulle kunna få för sig nåt sånt var tillräcklig för att mina föräldrar skulle förbjuda skjutandet. ”Stritså”, hette de i Karleby, och på finska kallade vi dem för ”ritsa”. På den tiden var det vanligt att stadsbarnen samlades ute på gården, man gick sällan hem till varandra, jag vet inte hur det är nuförtiden. I de hus vi bodde fanns det mest finskspråkiga barn ”på gården”, vilket var bra för mig, för det har gjort mig nästan tvåspråkig. Att jag fick öppna käften (hoppsan 😀 ) i tid och otid tycker jag bara var bra. Numera väljer jag mina strider, man lär sig, men jag tycker att det är oerhört viktigt att våga säga sin åsikt och ifrågasätta auktoriteter. Blind lydnad är farlig.
Läxorna har jag bara lagt mig i om barnen behövt hjälp, det är också en vana jag har med mig från mitt hem (barnen ska inte behöva påminna föräldrarna att de ska sköta sitt jobb och då ska inte heller föräldrarna behöva befatta sig med barnens jobb). De har mest fått skylla sig själva om de har glömt läxorna, det fick jag också göra. Fotboll med soffkuddar, aj aj 🙂 kanske pappa var med och spelade också 🙂