Som vanligt ägnar jag en stund varje dag (eller flera stunder) åt att lyssna på ljudböcker och sticka. För närvarande håller jag på att beta av Ingrid Hedströms böcker om undersökningsdomare Martine Poirot. Händelserna utspelar sig i Belgien under 1990-talet. Och som vanligt väcker böckerna många tankar. I en av böckerna rymmer en person flera gånger för att börja ett nytt liv någon annanstans i världen. Det får mig att tänka på att rymma, att försvinna, att börja om, som jag fantiserat om flera gånger, framför allt i ungdomen.
Men på riktigt måste det ju vara oerhört svårt att försvinna. Visst, människor försvinner, och det är väldigt olyckligt för de anhöriga som inte vet om den försvunna personen är levande eller död. Ovissheten är säkert det värsta. Oftast återfinns de försvunna personerna döda. Att hållas levande och vara försvunnen är säkert svårt. Man lämnar spår efter sig hela tiden. Inte kan man ta sig ut ur landet utan pass eller andra identitetshandlingar, inte kan man börja jobba eller skaffa bostad eller ens bo på hotell utan att vara tvungen att identifiera sig. Inte kan man handla på kort eller ta ut pengar utan att lämna elektroniska spår. Storebror ser dig, på gott och på ont. Tänk om man bara vill vara i fred och inte vill bli hittad, så får man tydligen inte göra…