Jag vet inte om jag är eller någonsin har varit beroende av någonting. Inte så att jag skulle kunna sätta mig in i hur ett verkligt beroende känns, antar jag. Skillnaden mellan längtan, att vara smått sugen på någonting osv. och att vara beroende är antagligen både hårfin och mycket stor.
Om man är beroende av t.ex. nikotin eller alkohol, sägs beroendet vara både fysiskt och psykiskt. Antagligen gäller detsamma för de som är sockerberoende. Men om man är spelberoende intar man ju inget ämne utifrån, och ändå lär det beroendet vara lika besvärligt som t.ex. alkoholberoende. Kanske man är adrenalinberoende då, eller hur det nu ska gå att beskrivas fysiologiskt.
Att vara beroende måste vara väldigt jobbigt. Antar att det är en underdrift. Men det är så svårt att förstå… man kan än en gång bara ödmjukt förundras över hur beroendet kan bli så starkt att folk är beredda att mer eller mindre förstöra sitt liv bara för att få beroendet tillfälligt tillfredsställt utan att ens bli glada över att få det de är beroende av, när det gått tillräckligt långt.
Och jo, jag tänker både på specifika personer, som jag inte ska lämna ut, och på fenomenet i allmänhet, och på de anhöriga och vänner som förtvivlat kan stå bredvid och försöka hjälpa, försöka hoppas, försöka tro och om och om igen bli besvikna och känna av sin egen otillräcklighet.
Det måste vara hemskt besvärligt för alla inblandade. För egen del känner jag bara till koffein/kaffeberoende, men det har jag tagit mig ur..
Inte ens det kan jag påstå att jag har eller har haft, lma7. Ibland, när jag haft huvudvärk, har jag tänkt att jag kanske druckit för lite kaffe, men inte har huvudvärken försvunnit fastän jag har tagit mig en kopp. Och de perioder jag helt avstått från kaffe pga. magbesvär har jag inte märkt att jag skulle ha haft annat ”beroende” än att jag har kunnat bli rysligt kaffesugen om jag känt kaffedoft… och det måste ju vara något annat än ett beroende.