det här med fastan

Som vanligt får jag känna att det kunde ha varit intressant att vara lite flitigare med att kategorisera och tagga mina inlägg. Jag vet att jag skrivit om fastan tidigare, men minns inte ens vilket år det var…

I går var det askonsdag, och då börjar fastan enligt den kristna traditionen. Om man hör till den ortodoxa kyrkan, äter man inget kött från och med i går fram till påsken. Vi som hör till den lutherska kyrkan har inga tydliga fastetraditioner, även om det i synnerhet under senare år förekommit en hel del diskussioner, både inom och utanför kyrkan, om att man kan avstå från något under fastan och i stället t.ex. tänka på nödställda eller på hur bra vi egentligen har det osv. Att på något sätt stilla oss inför påsken och livets allvar, om jag har förstått saken rätt.

Det är intressant att se, höra och läsa vad människor vill avstå ifrån under fastan. Ett år hade jag föresatt mig att jag skulle avstå från alkohol, för jag tänkte mig att man ska avstå från något som känns onödigt i ens liv, och använda tiden/pengarna till något vettigare under den här betänketiden. En av mina vänner tänkte avstå från choklad. Och när vi talade om detta, undrade en tredje varför i all sin dar jag skulle avstå från alkohol, vore det inte vettigare att t.ex. avstå från facebook i 40 dagar?

Inte för mig, svarade jag. För mig känns det märkligt att tänka att jag skulle avstå från kontakt med mina vänner i 40 dagar. Som om det vore något onödigt att bry sig om hur de har det. Visst, jag försöker vara ”sunt självisk” och inte engagera mig för mycket i allas bekymmer m.m., eftersom jag vet att jag bara kör slut på mig själv då jag ändå inte kan avlägsna alla sorger och bedrövelser ur världen, men ändå… Att strunta i vännerna i 40 dagar???

Jag antar att vi människor ser så olika på saker och ting, och att vi också t.ex. använder facebook på olika sätt. Att inte alla ser det som jag – som ett sätt att hålla kontakt och bry sig om. – Du kan väl i stället ringa, kanske någon tycker. Nja. För det första – jag har aldrig tyckt om att tala i telefon. För det andra – jag föredrar många ytliga bekantskaper framför att ha några nära vänner. Jag har kunnat konstatera att det som ”folk har vänner till”, det har jag familjen och de närmaste släktingarna till. Så vem skulle jag då välja att ringa till? Det blir helt omöjligt. Då har jag det hellre som nu – att jag har en överblick över hur mina många ytliga vänner har det, och kan diskutera och ge stöd när jag märker att de behöver det. Och att jag samtidigt har rätten att säga ifrån, när jag märker att någon begär mer än vad jag kan ge. Och att de enda jag ringer utan att ha ett specifikt ärende (och det blir inte heller ofta) är mina föräldrar och en vän som inte använder sociala media eller e-post.

I år ska jag inte avstå från något specifikt under fastan. Det känns som att mitt liv ändå är så begränsat, tack vare – eller på grund av – min synnerligen begränsade ork. Jag tänker fortsätta att bry mig om mina vänner, dricka vin och äta choklad i måttliga mängder också under fastan. Och jag tänker fortsättningsvis avstå från att titta på tv, ta del av särskilt många nyheter, titta på otäcka videosnuttar med misshandel av människor eller djur, engagera mig i vem som blir president i USA eller vem som vinner nån ishockeymatch eller vem som vinner skidtävlingar och annat som känns onödigt i mitt liv. Att de här sakerna är viktiga för andra människor respekterar jag ändå <3