Dagens tema hittade jag i Celmas blogg. Maria och jag är rörande eniga om att det enda man måste är att dö. ”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte.” Och vilken dag det blir, det vete fåglarna.
Om jag nappar på det där med att skriva ner tre saker jag ”måste” (trots att jag för länge sen skippat både måsten och borden) skulle de kunna se ut så här denna vecka:
- Jag måste jobba i morgon och på torsdag.
- Jag måste hålla en timme vid gymmet på torsdag.
- Jag måste fara till mina föräldrar över veckoslutet.
Följande steg var alltså att ersätta måste med ”väljer att”, kombinerat med en motivering.
- Jag väljer att jobba i morgon och på torsdag för att jag inte vill svika mina studerande och för att jag vill att jag ska gå att lita på. Har jag lovat, så har jag lovat. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig.
- Jag väljer att hålla en timme vid gymmet på torsdag för att jag tycker om att hålla gymtimmar och det känns bra att kunna ställa upp när en gymkollega är sjukskriven. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig.
- Jag väljer att fara till mina föräldrar över veckoslutet för att jag är glad över att kunna träffa mina föräldrar och det av praktiska skäl passar bättre att träffas då än en vecka senare när det är Mors dag. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte klarar av att fara nånstans, ringer jag återbud och så får vi träffas en annan gång, t.ex. veckoslutet efter Mors dag i stället.
Hjälper det att tänka så här?
…jooo…
Men visst finns spår av min grundproblematik med att vilja så väl och att försöka mer än jag egentligen skulle orka också i mina val. Det är en ständig balansgång för mig att lära mig att leva med mina begränsningar. För det mesta kan jag ta situationen med ett ömsint lugn och en förtröstansfull attityd till mig själv, ibland blir jag fortfarande så frustrerad över min brist på styrka….