Eftersom vårdetik råkar vara ett av mina specialområden, har jag både berörts och upprörts av den diskussion som har förts nu gällande medborgarinitiativet om vårdpersonals rätt att vägra utföra aborter. Jag har funderat på om jag ska skriva om ämnet, men nu kan jag bara inte låta bli.
Jag skulle aldrig skriva under ett sådant medborgarinitiativ. Min personliga åsikt: i princip är jag emot aborter. Det är inte ”roligt” att utföra aborter. Jag blev barnmorska för att hjälpa liv till världen, inte för att släcka liv. Jag har alltid haft det så bra i mitt liv att jag aldrig behövt överväga att göra abort. Jag tycker att alla nuförtiden borde veta hur barn blir till, och att det finns preventivmedel, och att man ska ta sitt ansvar om preventivmedlen inte funkar och att man ska ta hand om barnet. Jag vill att alla barn ska vara efterlängtade och födas till en värld av kärlek. MEN. Verkligheten är inte alltid sådan. Det vet jag också.
Som professionell vårdare måste jag kunna bearbeta mina personliga åsikter och inte låta dem påverka hur och vem och vad jag vårdar. I sjuksköterskelöftet, som inte var bara tomma ord för mig, sa jag, tillsammans med de andra
Jag lovar att samvetsgrant och efter bästa förmåga fylla de förpliktelser mitt arbete ger mig
De förpliktelserna innefattar att vårda ALLA. Det är inte etiskt att börja vägra vårda vissa patientkategorier, för att man inte gillar det beslut patienten har fattat i enlighet med aktuell lagstiftning. Vem vill ha en vardag, där arbetskamraterna delas in i ett A-lag och ett B-lag, där bara det ena laget tar sig an vissa patienter? Den som har ansökt om abort har det svårt nog utan att behöva utsättas för mera press på sig från omvärlden. Hon behöver all kärlek och omvårdnad och allt stöd hon kan få, av oss alla!
Jag håller med, förstår inte ens varför någon som är så pass kraftigt emot abort ens väljer ett yrke där det INGÅR att utföra aborter nu som då.. Sen undrar jag om de inte i slutändan skjuter sig själv i foten med detta, väljer inte arbetsgivare hellre folk som kan gå med på att åta sig ALLA de förpliktelser som ingår i ett arbete..?
Det skulle jag tro, Maria, om man har möjlighet väljer man som arbetsgivarens representant givetvis de som kan sköta allt och alla.
Här finns ett mycket tänkvärt inlägg om samma ämne: http://www.annatroberg.se/2014/11/14/sluta-ljuga-vardpersonal-tvingas-inte-utfora-aborter/
Sant som du säger, har man hamnat i en sådan svår situation där man själv behöver fundera över sina etiska åsikter och sedan bestämt sig för det, ska inte vårdpersonalen göra annat än att utföra sitt jobb och stötta patienten. Den dagen är svår nog utan kritik från andra.
Så tänker jag också, Jessica. Och då finns det andra områden inom vården där den som inte kan tänka sig att utföra vissa vårdåtgärder eller vårda vissa patientkategorier kan jobba och hjälpa utan att behöva kompromissa med sitt samvete.
Yvonne,det där med etik är ju rätt komplicerat.mitt i allt man tycker man vet vad som är ”rätt”,kan andra mekanismer slå till. Jag har inte skrivit under initiativet,och jag har funderat hur jag skulle göra om jag var i den aktuella situationen.Jag anser att formuleringen i sjuksköterskelöftet ger rum för en viss tvekan. ”Samvetsgrant” kan ju också innebära att det egna samvetet sätter stopp? ”Efter bästa förmåga” ger rum för olikheter individer emellan. Alla kan kanske inte uppbåda bästa förmåga i alla situationer.
Jag tycker också att det är bäst för den som vill ha abort att få aborten utförd av en person som förmår göra det utan tillstymmelse till dömande eller avsky som skiner igenom.
Det är intressanat med vårdetik. Ibland undrar jag tex om jag skulle stå ut med att tex vårda en person som skulle ha gjort nån av mina närmaste avsiktligt illa? Om man vet med sig att man är ”jävig” i en viss situation,är det då inte bättre att ge över till någon annan? Både för min egen och patientens skull.
Jag har skrivit under. Behöver jag förklara mig?
I alla fall så har du helt rätt, abort är en svår sak och patienten (är ju egentligen inte sjuk före?) behöver bra vård. Men som jag har förstått det så är det inte frågan om att vägra vårda, utan mera frågan om att vägra ge det där fosterdödande pillret.
”Det är inte etiskt att börja vägra vårda vissa patientkategorier, för att man inte gillar det beslut patienten har fattat i enlighet med aktuell lagstiftning.” Det är ju just därför som lagstiftningen skulle behöva ändras. Så att också de som inte vill göra aborter ryms med.
Egentligen har jag svårt att förstå att det behövs just barnmorskor för att vårda de som gjort abort?
Jo, jag förstår hur du tänker, Lena. Anledningen till att det ofta är just barnmorskor som gör det är för att gynekologi och förlossningsvård hör ihop som specialområde. Barnmorskans specialområde är kvinnors hälsa från puberteten till ålderdomen. Men, det kan också vara sjukskötare utan barnmorskeutbildning som jobbar inom gynekologin, i synnerhet om man har andra typer av patienter (t.ex. kirurgiska patienter) på samma avdelning som de gynekologiska patienterna.
Abortpatienterna behöver vård av någon som förstår sig på kvinnors hälsa, någon som kan ge goda råd om hur patienterna kan gå vidare, hur de kan undvika att hamna i samma situation igen, vilken typ av preventivmedel som kan passa i fortsättningen, hur aborten påverkar kvinnligheten och möjligheten att få barn senare om det är aktuell, hur moderskapet kan påverkas av det man varit med om osv. Allt detta hör till barnmorskans specialkunnande.
Och att inte ge det fosterdödande pillret är en del av att vägra vårda. ”Jag kan för all del ta hand om dig sedan, när du blöder och gråter och har ont, men jag tänker inte äventyra mitt samvete med att ge dig den här medicinen….”
Så är det, Måsa-mållon, och man ger ofta över till en annan vårdare om man känner sig jävig mot en viss person. Men om man blir jävig gentemot en hel patientkategori, då är det knepigare. Och det är ju så med vårdetik som med annan etik – det finns inte ett evigt rätt och fel som skulle gälla alla människor i alla tider och i alla kulturer. Etiken är alltid värdeladdad.
Jag funderade på om jag skulle skriva under, när jag såg lappen i postlådan. Jag har dock sällan skrivit på listor för det ena eller det andra så jag gör det nog inte nu heller. Din argumentation är kanske en orsak. När det gäller svåra etiska frågor tycker jag förstås att alla borde ha rätt att följa sitt samvete. Men frågan är för stor för att jag ska sätta mitt namn på något papper utan att ha läst alla möjliga fakta och vägt för och emot.
Och alla har rätt att följa sitt samvete, Kristina – genom att inte jobba på ställen där de inte kan tänka sig att hjälpa alla. Men det är svåra frågor, onekligen!
Hej! Frågan om samvetsfrihet är knepig. Eftersom jag antar att personalen vid våra sjukhus inom några årtionden skall stå redo att sticka giftsprutan i dementa åldringar vid behov blir det än knepigare. Vi talar då om aktiv dödshjälp till åldringar som möjligen önskar leva. Trots demensen. Frågan är vilken skillnaden är. Att avliva i ett tidigt skede eller i ett senare skede. Med vänlig hälsning.
Hej Herbert! Det är aldrig lätt med sådant som handlar om liv och död. Oberoende vem och vad och hur det gäller. Redan nu har vi s.k. passiv dödshjälp, dvs. att man t.ex. inte återupplivar en svårt sjuk cancerpatient som får hjärtstillestånd, man unnar patienten en värdig död. Det är inte helt lätt för vårdpersonal, det heller. Man har ju fått lära sig att rädda liv. Jag hoppas hjärtinnerligt att vi inte kommer till det du beskriver, att personer som vill leva blir avlivade. Frågan om livets början är också svår. För mig börjar livet vid befruktningen, och därför har jag svårt för aborter, men tvekar inte att vårda och hjälpa om det krävs av mig som professionell vårdare. För en annan är t.ex. alla former av preventivmedel att avbryta liv. Att hindra Skaparen från att skapa. Att inte låta spermierna få en chans att befrukta, när det är det de är till för. Om man är av den åsikten är det bäst att man låter bli att jobba inom områden där man ska ge preventivmedelsrådgivning. Osv. Mvh.