fantasier om framtiden

Fina Christina m.fl. skrev om hur livet skulle kunna se ut om tio år. Det fick mig att tänka på en sak som jag skrev som en anteckning på facebook, då jag nappade på nån sån där ”skriv om hur ditt liv kommer att se ut när du är xx år”-utmaning. Jag fick åldern 69. Så, jag kör anteckningen i repris här: (originalet skrevs den 23 augusti 2011)

Den tjära tant Tuija gav mig åldern 69 år att fantisera om, tack för det! När jag är 69 år har jag varit pensionär i 6 år. Någon särskilt stor pension har jag inte, men det gör inget, jag har aldrig brytt mig så mycket om materiella ting, även om en del såna kan vara trevliga att ha. Det var nog bra att jag fick möjlighet att jobba deltid och kunde ägna en hel del tid åt annat som jag tycker om. Extraknäcket som gyminstruktör var roligt, och utgjorde en nyttig omväxling till allt skrivbordsjobb.

Barnbarnen är mycket viktiga för mig, och jag är också glad över att jag hade kunde ta alterneringsledigt och vara mommo på heltid då det första barnbarnet var 1 år. Vi har fortfarande mycket god kontakt, och jag sköter gärna de yngre barnbarnen när tillfälle ges.

Det är skönt att bo i en liten lägenhet i stan. Två rum och kök, egen bastu och inglasad balkong räcker bra, i synnerhet så länge man orkar ha den lilla stugan på landet att åka till när man vill ha lite luftombyte. Stugan är nog nödvändig, jag tror inte att Hasse skulle kunna acklimatisera sig till att bo på det här sättet och inte ha någon tillflyktsort. Det är ju bra att han kan hjälpa pojkarna med lite praktiska sysslor också allt emellanåt.

I stugan har jag min vävstol. Föga anade jag, när jag lade undan vävstolen år 1989, att det skulle dröja ända till 2027 innan jag plockade fram den igen. Men nu får jag väva så mycket eller så lite som jag har lust. Och jag får strunta i trädgården så mycket jag har lust. Det räcker med någon liten urna. Och pelargonior i fönstren, förstås. Så länge Hasse ids klippa gräsmattan må det väl vara hänt, sen tänker jag så en blomsteräng i stället.

Nästa år fyller jag 70. Det ser jag fram emot. Jag tycker fortfarande om att ordna fester, och nu ska den nog bli av, maskeraden jag aldrig ordnade då jag fyllde 50. Ingen särskilt stor fest blir det, kanske en 40-50 personer, det räcker med de närmaste. Jag har inte ännu bestämt vad jag ska klä ut mig till. Men fest, det ska det bli.

Jag tittar på den där tatueringen jag fick i 50-årspresent. Den är lite bleknad och skrynklig, men det gör inget. Jag fick ju testat den saken då också. Eftersom jag fortfarande prioriterar att vara smal och rynkig framom att vara lite klädsamt fylligare i takt med ökad ålder, är jag rätt skrynklig i ansiktet också, och ser kanske lite äldre ut än jag är, men det gör inte heller något. Ålder har ingen betydelse egentligen.

Kalaset får inte bli för dyrt, för när syrran går i pension om några år ska vi äntligen göra den där motions- och hälsoresan vi har talat om så länge. Det ser jag verkligen fram emot, så jag lägger undan en liten slant varje månad för att få råd. Att vända på slantarna lärde jag ju mig när jag var ung, så det går nog, även om det hade varit roligt att kunna resa lite mer och lite oftare. Det var ju bra att familjen fick den där Egyptenresan då för drygt 20 år sen, den blev ett minne för livet.

Man ska följa sitt hjärta, sägs det, och det har jag gjort genom livet, om än inte okritiskt. Jag ångrar ingenting, även om jag kanske gärna hade sett att saker och ting hade varit annorlunda. Det enda jag ångrar är när jag har varit obetänksam och sårat andra. Det är mänskligt, men inte trevligt. Och saker som kunde ha varit annorlunda, de har satt spår och ärr i min hudlösa själ, men det är väl sånt som hör till livet.

Jag har aldrig gett bort mitt hjärta, men det är fortfarande varmt och stort, och mina närmaste, min familj, mina vänner, har alla varsin egen nyckel dit in, och där det finns hjärterum, där finns det stjärterum <3