När man har allt vad man behöver och egentligen mår ganska bra, brukar man kunna kosta på sig att förargas över småsaker. Idag har jag förargat mig (än en gång) över två små vedermödor.
Den ena är träningsbyxor med snöre, eller vad man nu ska kalla det, runt midjan. Alltså att byxorna inte hålls upp (enbart) med hjälp av resår i midjan, utan (också) är försedda med ett snöre som man ska knyta åt tills det är lagom spänt. Antar att tanken är god, men nog är det förargligt med det där snöret. Förargligt framför allt om man har bråttom på toa. De där snörena är helt klart inte ditsatta med tanke på skröpliga tanter med halvkass bäckenbotten. Alla som har fött flera barn och kommit en bit upp i åren känns inte vid denna problematik, men vi är många som, eventuellt i hemlighet, förargas över diverse problem som förslappad bäckenbottenmuskulatur, nervskador, ärr osv. ställer till med. Nåja, om man skulle ha tillräckligt med vett i skallen och god framförhållning så skulle man väl undvika att köpa den här typen av byxor. Och jag har flera såna par, alltså tycks jag a) ha stint ti fata b) vara väldigt glömsk eller c) i köpögonblicket inte vara kissnödig och därför bagatellisera saken och prioritera annat 🙂
Den andra saken är blixtlås med två vad-det-nu-heter, den där grejen som man drar i för att stänga respektive öppna jackan. Jag kan förstå att overaller för herrar kan ha ett sånt där blixtlås som man kan öppna nerifrån, det underlättar deras kissande när de är ute och jobbar, men varför har man ett sånt blixtlås på en jacka? Vem vill dra upp blixtlåset nerifrån och vädra magen samtidigt som man har det varmt och gott över bröstkorgen? Och när Fumliga Vonne ska ta på sig jackan får hon stå en lång stund som ett okunnigt dagisbarn och peta och peta innan hon får in den där styva delen på blixtlåset i BÅDA de där vad-det-nu-heter, och det är hur förargligt som helst.
Snacka om i-landsproblem.
Men annars finns det saker att glädjas över också. Det regnar inte i dag, och eftersom det är onsdag borde det inte heller vara någon älgjakt på gång, så jag dristade mig ut i den underbara skogen på en timmes promenad med hunden. Och hunden är verkligen det jag gläds över mest nuförtiden (jodå, Familjen är fortfarande viktigast, men ändå…). Älskade Diiva-vovve, du kom in i mitt liv just when I needed you most <3
