Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 11. Annette försöker tänka ut en strategi
När Annette med det rosa håret kom hem till lägenheten var hon full av tankar. Så sorgligt att behöva sälja sin hund för att man har ekonomiska problem. Och Annette ville så gärna ha en hund. Inom sig visste hon att det troligen inte skulle gå. Men det gick ju alltid att fråga föräldrarna. Kanske Ufo skulle kunna bo hemma hos dem?
Annette drog ett djupt andetag, satte sig i soffan och ringde upp sin pappa. Hon berättade långt och länge om Ufo och hans husse, och om sin vilja att ta hand om Ufo.
– Snälla pappa, visst skulle ni kunna ta en hund? Så skulle jag kunna sköta om honom under veckosluten.
Annettes pappa var godhjärtad, och förstod dotterns välvilja. Men han förklarade att de inte kunde tänka sig att ta en hund nu.
– Vi jobbar så mycket, sa han. Ufo är van att vara i lägenhet, inte ute på landet i nån hage. Och mamma skulle aldrig gå med på att ha en hund inne i huset i över åtta timmar när vi är borta. Det är inte bra för hunden.
– Fast han kanske har varit ensam i över åtta timmar när hans nuvarande husse arbetar, invände Annette.
– Nej, det blir ingen hund här, sa pappan bestämt. Det ordnar sig säkerligen på något annat sätt för Ufo.
Annette ville inte ge upp än. Kanske hon skulle kunna ha Ufo i stan i alla fall. Om hyresvärden gick med på det. För det mesta behövde hon inte vara så länge i skolan, en stor del av studierna var egna studier som hon mycket väl kunde göra hemma, hon behövde inte sitta i dataklassen heller. Och det var ju inte så långt till universitetet. Om hon satt där och jobbade kunde hon gå hem och ta ut Ufo på promenad när hon hade paus.
Eftersom hon kände sig så beslutsam och på gång, ringde hon hyresvärden med detsamma. Inget svar. Hon skickade ett textmeddelande där hon förklarade varför hon ringt. Nu var det bara att invänta svaret, tärningen var kastad. Vilken julklapp det skulle vara att få en hund! Annette kom på att hon inte frågat vad Pekka ville ha för Ufo, men den detaljen var av mindre betydelse, intalade hon sig.
Hon kunde ju inte sitta och glo på telefonen hela tiden, så hon tog itu med att läsa till en tentamen. För att det skulle bli lite trevligare att läsa, tände hon levande ljus, kokade tevatten, tog fram några pepparkakor och en bit mörk choklad och slog sig ner i soffan med tentboken och ett anteckningsblock. Ämnet var riktigt intressant, det var närapå så att hon glömde tid och rum där hon satt. Efter någon timme pep telefonen till, och hon hoppade högt av överraskning. Det var svar från hyresvärden. Husbolaget accepterade att man hade husdjur i lägenheterna, bara djuren inte förorsakade olägenheter för de övriga invånarna. Annette fnissade åt formuleringen och funderade på hur en o-lägenhet skulle kunna tänkas se ut i jämförelse med en lägenhet. Och, om husdjuret orsakade åverkan på lägenheten eller inventarierna, var hyresgästen ersättningsskyldig.
Det borde ju inte vara något problem, tänkte Annette, Ufo var ingen valp, och han var van att bo i lägenhet, så hon antog att han inte skulle gå loss på inredningen i första hand. Då var alltså följande steg i processen att fundera ut var i all sin dar hon skulle kunna knapra loss pengar så att hon skulle kunna köpa en hund. Inte bara det, sen ska han ju ha mat, veterinärbesök och allt möjligt som också kostar. Studiestöden räckte knappt till att försörja henne själv, och hon ville satsa helhjärtat på studierna, inte skaffa något jobb vid sidan av. Ett jobb skulle dessutom innebära att hon skulle ha mindre tid för hunden. Och det var faktiskt inte så lätt att få jobb heller i dessa tider. Sommarjobb var en lite annan sak. Men pengarna från förra sommarjobbet började vara slut.
– Mamma och pappa igen, då, tänkte hon. Om de inte vill ha Ufo (i alla fall inte pappa), kanske de ändå kan bidra med något som julklapp till mig?
– Den här gången ringer jag till mamma, beslöt hon.
Sagt och gjort. Annette berättade så sakligt hon kunde om Ufo och hans situation och att hon så gärna ville köpa honom, men inte visste hur hon skulle ha råd med hund. Och så berättade hon vad pappa hade sagt. Mamman lyssnade tålmodigt, och kom med små hummanden och ”jaha” och liknande på lämpliga ställen. Sen frågade hon om Annette verkligen tänkt igenom det här ordentligt. – Just nu kanske du kan ta hand om en hund, men hur blir det när du ska sommarjobba? Eller om du vill ut och resa? Eller sen när du fått din examen och börjar jobba på heltid? Vem ska ta hand om hunden då?
– Det får bli den dagens problem, sa Annette, det ordnar sig nog på något vis.
– Men, att skaffa hund är ett långtidsprojekt, påpekade mamman. Det handlar kanske om tio år. Vem vet vad som händer i ditt liv under den tiden?
– Ingen, medgav Annette, men om man alltid skulle tänka så skulle man aldrig våga satsa på varken det ena eller det andra som man vill göra.
Hursomhelst, de bestämde att Annette först skulle ta reda på vad Ufos husse ville ha för hunden. Hon försökte ringa, men Pekka svarade inte, så Annette gjorde likadant som med hyresvärden – skickade ett textmeddelande och beredde sig på att vänta på svar än en gång. Medan hon väntade började hon laga mat. I dag skulle det bli indiskt. Annette tyckte om att laga mat, och hon hade aldrig tyckt att det gjorde något att hon inte hade någon annan att laga mat åt. Då fick hon ju bestämma vad hon ville laga (inom gränserna för vad hennes ekonomi tillät), och så hade hon ofta mat för 3–4 dagar om hon lagade en vanlig sats. Hon höll på att röra i kokosmjölken när telefonen ringde. Det var Pekka. Han berättade att han tänkt ta 250 euro för Ufo, men att han gärna skulle sälja Ufo till vänskapspris om Annette faktiskt skulle ta honom.
– Tror du att 150 euro är ok?
– Självklart, utbrast Annette, 150 euro går fint!
De beslöt att Annette skulle komma och hämta Ufo samma kväll. Hon fick adressen och information om vilken porttelefon hon skulle ringa på, eftersom det inte stod några namn vid porttelefonknapparna.
– Klockan 19.30, vi ses! avslutade Pekka och tryckte bort samtalet. Annettes hjärta slog volter i bröstet. Vad hade hon egentligen gett sig in på? Hon gick in på internetbanken för att kolla hur mycket hon hade på kontot. 163,80. Ok, det skulle räcka till att betala för hunden, men inte mycket mer. Hundmat… och människomat behövde hon ju också. Men studiestödet skulle komma på fredag.
– Det ordnar sig, sa hon högt till sig själv. Tre dagar klarar jag mig, bara jag får skaffat hundmat så det räcker.
Hon kände sig nöjd över att ha handlat en hel del för några dagar sen, det fanns ett och annat både i kylskåpet och i skafferiet. Lunchen vid universitetet var inte så dyr heller. Och det gick ju alltid att låna lite av föräldrarna så länge, om det knep.
Annette lagade en sallad, flyttade ljusen till köksbordet, tog fram en bit naanbröd ur frysen och satte sig för att äta. Det var knappt att hon märkte vad maten smakade, så spännande kändes det. Skulle hon ringa till föräldrarna för att berätta? Nej, hon skulle vänta tills hon hade hämtat hunden. Eller skulle hon ringa medan hon gick dit? Så fick det bli.
Hon klädde på sig jackan, mössan och vantarna och stack fötterna i sina boots. Snön låg fortfarande kvar på marken till hennes stora glädje.
– Hoppas snön ligger kvar till jul, tänkte hon.
Så tog hon sina nycklar, plånboken och telefonen och gav sig iväg. Hon blev tvungen att först ta en sväng via torget, det fanns ingen bankautomat på närmare håll. De hade inte talat om hur betalningen skulle ske, men hon utgick ifrån att hon skulle betala kontant. Det kändes underbart att vara på väg för att köpa en hund. En Alldeles Egen Hund. Ofattbart.
Annette vandrade mot centrum och gnolade på ”Walking in a winter wonderland” för sig själv. Hon tog ut 150 euro, och gick sedan vidare mot Pekkas adress. Hennes armbandsur visade 19:31 när hon ringde på porttelefonen.
– Ja, hördes det raspigt ur högtalaren.
– Det är Annette, svarade hon andlöst. Jag kom för att hämta Ufo.
Det surrade till i ytterdörren, hon öppnade och steg in. Pekka bodde på tredje våningen. Annette tog trappan. När hon kom upp till tredje våningen hade Pekka redan öppnat dörren, och Ufo kikade nyfiket fram bakom hans ben.
– Stig in, sa Pekka. Vill du ha te? Så kan vi sätta oss ner och prata en stund.
– Ja tack, gärna, svarade Annette och tog av sig skorna.
Pekka tog hennes jacka och hängde upp den på en galge.
De satte sig i vardagsrummet. Pekka hade dukat med en liten bricka på soffbordet. Te och skorpor.
– Har du haft hund tidigare? undrade han.
– Nej, men jag har alltid tyckt om hundar, och både mina morföräldrar och mina farföräldrar har hund, så jag är van med hundar, sa Annette och hoppades att hennes brist på erfarenhet som hundägare inte skulle läggas henne till last.
– Då kan det vara bra att ta en vuxen hund, konstaterade Pekka, då slipper du allt besvär med att få hunden rumsren och lära den vardagslydnad. Ufo är rätt lydig och snäll. Visst, Ufo?
Ufo tittade på mannen som snart inte skulle vara hans husse längre, och viftade vänligt på svansen.
– Ska Ufo gå ut med flickan? frågade Pekka. Ufo viftade ännu ivrigare på svansen.
– Det kommer absolut att gå bra, sa Pekka.
– Du kommer nog att sakna honom, svarade Annette försiktigt.
– Jo, erkände Pekka, men det blir bäst så här. Och nu har vi ju varandras telefonnummer, så du får höra av dig om det blir bekymmer, kanske jag kan svara på ett och annat och vara till hjälp.
– Tack, sa Annette med ett leende, och om du inte flyttar så långt bort så kanske vi träffas ibland när jag är ute med Ufo. Om du fortsätter med dina promenader fastän du inte har någon hund att gå ut med, alltså.
– Vi får se, sa Pekka fundersamt.
De satt kvar en stund till och småpratade, medan Ufo satt och iakttog dem och vände blicken från den ena till den andra. Så reste Pekka sig och tog fram en väska.
– Här ska du få lite grejor på köpet, sa han. Jag gör ju inget med de här.
Annette tittade i väskan. Där fanns en sele, ett extra koppel, en hundborste, en boll och en påbörjad påse torrfoder.
– Mat, ja, sa Annette. Hur mycket ska han ha?
– Han brukar få mat två gånger om dagen, ungefär en och en halv deciliter per gång, svarade Pekka. Det beror ju också på hur mycket motion han får, du får följa med hur han mår och hur mycket hull han har.
Så började det bli dags för Ufo och Annette att ge sig iväg.
– Ja, det var ju betalningen, sa Annette. Du vill väl ha kontant betalning?
Pekka såg besvärad ut och rodnade lite. Annette blev också generad, utan att veta varför.
– Det… Om det inte är till för mycket besvär, skulle jag hellre vilja att du satte in pengarna på mitt konto, erkände Pekka. Du förstår, jag har spelproblem. Om jag har kontanter på mig, finns det risk för att jag spelar bort dem. Och just nu behöver jag varenda euro jag har.
– Å, sa Annette, jag förstår. Naturligtvis ska jag sätta in pengarna på ditt konto då i stället. Passar det om jag betalar på fredag?
Hon tänkte på pengarna hon tagit ut i onödan, och på studiestödet som skulle komma på fredag.
– Fredag blir bra, svarade Pekka lättat och gav Annette en lapp med sitt kontonummer.
Annette kopplade Ufo, som bara såg glad och förväntansfull ut över att få gå på promenad.
– Hejdå Ufo, sa Pekka. Och hejdå, Annette, tack för allt! Jag önskar dig lycka till, och hoppas att Ufo och du får många fina år tillsammans.
– Tack, svarade Annette. Förresten, brukar ni gå i trappan eller åka hiss?
– Vi brukar ta trappan, svarade Pekka.
– Ok. God natt, Pekka, sköt om dig! Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig, sa Annette och gick ut genom dörren.
–Sköt om dig du också, mumlade Pekka med grötig röst och stängde försiktigt efter dem.
Ufo tassade lydigt och till synes obekymrat ner för trapporna. När de kom ut, lyfte han nosen i vädret och snusade lite i luften, innan han la nosen mot marken för att börja läsa av vad som hänt sen senast. Annette började gå, och Ufo promenerade lugnt bredvid henne och fortsatte snusa. Annette kände sig som i en annan värld. Hundägare. Vad hade hon gett sig in på? Så slog det henne att de inte pratat om var Ufo brukade sova. Hon hade ju ingen hundbädd. Hon tog upp telefonen, tänkte att det var bäst att genast reda ut den här saken. Det visade sig att Ufo aldrig varit särskilt intresserad av att ligga i nån hundbädd. Han brukade oftast sova på en matta. – Nå, då får vi se hur jag gör, tänkte Annette. Det är i alla fall ingen katastrof att jag inte har nån hundbädd, värre saker skulle kunna saknas.
De promenerade i lugn och ro mot Annettes lägenhet. Ett par gånger mötte de någon annan människa och hund, men Ufo brydde sig inte nämnvärt.
– Vilken otroligt lugn hund han är, tänkte Annette.
En av hundarna de mötte, en liten vit lurvig terrier, skällde ut Ufo efter noter, men Ufo gav knappt det lilla yrvädret en blick. Terrierns ägare såg lite förlägen ut och gick snabbt vidare. Annette log. Det här var mer än underbart.
Annette bodde på andra våningen. De gick uppför trapporna, hon låste upp dörren och gick in. Ufo följde efter, och snusade för första gången en aning misstänksamt omkring sig. När Annette stängt dörren efter dem, pep han till och vände sig mot dörren igen och såg ut att vilja gå därifrån.
– Nej, Ufo, nu ska du få bo här. Med mig. Det ska nog gå bra, sa Annette, och tog loss kopplet. Hon gick in i vardagsrummet och satte sig på golvet. Ufo lunkade efter, och kröp upp med framtassarna i hennes famn. Annette smekte hans svarta päls och viskade ”du och jag, Ufo, det är du och jag nu”.