Frukost på stranden – Sommarföljetong del 20/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering. 

Bilden är från piqsels.com

Kapitel 20. Sommarjobbet

Så var det då dags för Annette att börja sommarjobba. Hon skulle ha en uppgift som var helt obekant för henne från tidigare, nämligen att sälja öl och cider på strandpaviljongens terrass. Om det inte var terrassväder, skulle hon få hjälpa till med disk och andra praktiska saker inne i restaurangen. Hon hade förberett sig med att ta salmonellaprov och skaffa hygienpass, och kände sig både förväntansfull och nervös. Jobbet var i två skift, antingen morgon eller kväll, men av förekommen anledning inga tidiga morgnar. De två första dagarna skulle hon få följa med en annan anställd för att lära sig sköta ölkranarna, använda kassaapparaten med mera. 

Det fanns otroligt mycket att lära sig, tyckte Annette. Man skulle kanske föreställa sig att det är enkelt att stå bakom en disk och servera, men för den som aldrig gjort något liknande tidigare räckte det till och blev över. Hon var helt tom i bollen när arbetsdagen var slut. 

Margaretha och hon hade kommit överens om att spara Margarethas hundvaktande någon vecka tills ryggen blivit ännu bättre. Den mjuknade nog upp dag för dag, men Margaretha var i alla fall sjukskriven i två veckor, och de tänkte att det var bäst att inte utmana ödet med någon hundpromenad under den tiden. Visst var Ufo lugn och lydig, men man visste aldrig, en hund är en levande varelse och kan plötsligt få för sig vad som helst och rycka iväg med människan som finns i andra ändan av kopplet. 

Dagen innan, när det var söndag, hade Margaretha följt med Annette och Ufo på en kort promenad. Margarethas dotter Johanna var också med. Annette och Johanna hade snart funnit varandra, trots åldersskillnaden. Annette funderade på vad det var som gjorde att den stora åldersskillnaden till Margaretha, som var äldre än hennes egen mamma, inte spelade någon roll, medan de åtta år som skilde Johanna och Annette åt kändes mycket mera betydande. Antagligen var det för att de ändå var närmare varandra i ålder, det var liksom självklart att Margaretha var gammal (Annette skämdes lite för att hon tänkte så, men det är faktiskt inget fel på att vara gammal, det är bara ett faktum, ett sakernas tillstånd att den som levt länge är gammal), medan Johanna var för ung för att kännas som en mamma och liksom för… gammal för att vara en jämnårig. Underligt nog kändes de där åtta åren inte av efter att de pratats vid en stund. Annette hade känt sig ovanligt blyg i början. Johanna verkade så världsvan, och Annette som i vanliga fall var en sansad och trygg person, kände sig barnslig och underlägsen i Johannas sällskap. Lyckligtvis gick den känslan över inom någon minut. Annette hoppades att de skulle kunna bli riktiga vänner. 

Maj visade sig från sin kyligare sida, och Annette undrade när den egentliga terrassäsongen skulle dra igång. Hon hoppades på en varm sommar med många kunder, så att hon skulle kunna känna att hon faktiskt gjorde nytta. Samtidigt kändes det lite bekymmersamt – om hon var så här trött efter en dag, hur skulle hon då klara sig genom över tre månader? Och ha ork kvar för studierna på hösten? Hon försökte att inte tänka på det, det är inte alla som får sommarjobb, så nu gällde det bara att ta en dag i taget och bevisa för sig själv att hon nog orkar. 

Ufo blev som vanligt själaglad när hon kom hem. Och han behövde förstås få komma ut. Annette suckade lite, men tänkte ”har man en hund så har man”, och i samma ögonblick kom uttrycket ”har man tagit fan i båten får man ro honom i land”, vilket fick henne att fnissa. Stackars Ufo förtjänade verkligen inte att bli jämförd med hin håle. Hon kopplade honom och gick nerför trapporna ut i den kyliga vårkvällen. Telefonen pep till. Ett meddelande från Pekka, det var oväntat. ”Hej, jag hoppas att Ufo och du har det bra. Jag ville bara tala om att det går framåt för mig, nu har jag fått tala med mina barn för första gången på länge och känner mig så glad.” Annette svarade genast att Ufo och hon hade det bra, att hon hade börjat sommarjobba och var trött men nöjd, och att hon var glad för Pekkas skull att hans situation blivit bättre. 

–Hälsningar från din förra husse, sa hon till Ufo, som tittade upp och gav henne en belåten blick. Ibland undrade Annette hur mycket Ufo egentligen förstod av vad man sa. Han var på samma gång outgrundlig och lättillgänglig. Just nu såg han ut som att han på något sätt skulle ha haft ett finger… nej, en tass med i spelet när det gällde Pekkas nya liv. Hon log åt sina tankar och tänkte att hon nog hade alltför livlig fantasi. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *