Frukost på stranden – Sommarföljetong del 21/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Gustavsborgs badstrand.

Kapitel 21. Sol och sommar

Dagen då Pekkas barn skulle komma på besök för första gången var en riktigt stekhet sommardag. Pekka var så nervös så han knappt hade kunnat sova. De skulle få se hans nya hem, och sen hade han tänkt att de skulle cykla till stranden för att ta ett dopp. Exhustrun hade lovat att ta med sig barnens cyklar när hon skjutsade dem till sin pappa. Han hade ju ingen bil. Barnen skulle komma klockan ett, och Pekka satt i princip och väntade redan fastän klockan var bara halv nio på morgonen. Han hade köpt saft och bullar att ta med till stranden, och tänkte att de kunde köpa glass också innan de cyklade tillbaka hem. 

Trots att han var så beredd, hoppade han till när det ringde på dörren. Där stod barnen, med sin mamma bakom sig. 

– Hej, sa Pekka, välkomna! Kom in! 

Exhustrun såg ut att tveka, men han nickade ivrigt till henne också att komma in. Barnen var lite blyga, de hade ju inte sett sin pappa på så länge, men de verkade också nyfikna och steg gärna på. 

– Bor du här? sa sonen lite förvånat. 

– Ja, nu bor jag här, svarade Pekka. 

– Har du bara ett rum? undrade dottern. 

– Ja, det räcker bra med ett rum, man behöver inte så mycket, sa Pekka och kände sig förlägen. Barnen nickade och gick fram till fönstret och tittade ut. 

– Ok, jag hämtar dem klockan fem, sa exhustrun och såg ut att vilja ge sig iväg. Var ska jag ställa cyklarna? 

– Ska vi gå ut och se var vi kan ställa era cyklar? frågade Pekka av barnen, och så gick de ut alla fyra. Nästan som om de hade varit en familj igen, tänkte Pekka optimistiskt. 

Eftermiddagen bara rann iväg. Efter den första tveksamheten hade barnen blivit hur öppna och spontana som helst, och allt gick över förväntan. Pekka hade inte ord nog för den lättnad han kände. De badade, åt saft och bullar, och badade igen. På hemvägen tog de en liten omväg förbi en glasskiosk, där barnen fick välja glass och så satt de och tittade på båtar och måsar i småbåtshamnen medan de hade fullt sjå att hinna äta innan glassarna skulle smälta bort. 

De kom tillbaka till hyreshuset vid halvfemtiden. Barnen tyckte att de kunde stanna på gården så att de fick prova gungorna. Pekka satt på en bänk och tittade på medan barnen gungade, och plötsligt stod barnens mamma bredvid honom. 

– Har det gått bra? frågade hon osäkert. Barnen svarade innan Pekka hann få upp munnen. 

– Jo, vi har haft jätteroligt! Vi får väl komma fler gånger? 

– Naturligtvis, skyndande sig Pekka att svara. Om två veckor igen? 

– Jeee, sa barnen och deras mamma sa att det borde gå bra. 

– Om det är vackert väder kan vi fara till stranden då också, sa Pekka, annars hittar vi på något annat. 

När de hade farit skulle Pekka ha velat tala om för hela världen hur glad han var. Hela världen fick symboliseras av en äldre dam som bodde i samma hus. Hon var på väg ut med soporna när Pekkas exhustru hämtade barnen, och hade stannat och tittat på när de gav sig av. 

– Är det dina barn, frågade tanten nyfiket när Pekka var på väg in. Ja, svarade Pekka stolt, det är mina barn, men de bor hos sin mamma. Nu har de varit här och hälsat på. 

– Fina ungar, konstaterade tanten och nickade uppmuntrande.

 – Tack, de är jättefina, höll Pekka med. Han var redan full av planer för vad de skulle kunna hitta på nästa gång barnen kom. Han hade ju ingen tv, men kanske de kunde titta på film på datorn? Fast sånt gjorde de förstås hemma också, lite mera fantasi fick han väl ha. Nå, det skulle ge sig.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *